Exercis och folkbeväpning. Hr öfverstlöjtnant Keyser har begärt plats för följande: Till Redaktionen af Aftonbladet! Som det af mig den-6 i förra månaden hållna föredrag om frivillig nationalbeväpning, till större delen refereradt af Aftonbladet för den 15 i samma månad, redan blifvit föremål för någon kritik och det således icke synes vara skäl att längre afvakta hvad vidare i ämnet kan komma: att ordas, får jag hos Red. ödmjukligen anhålla om plats i tidningen för nedanstående. Ehuru grannlagenheten visserligen bjuder, att ej för mycket anlita tidningens utrymme, torde likvi sakens vigt och det intresse allmänheten visat densamma, få lända till ursäkt, att jag vid berörande deraf blifvit något vidlyftigare än jag först ämnat. Jag har uttalat den åsigten, att infanteriets taktiska enhet bör bestå af 250 man och benämnas bataljon, samt att flera sådana bataljoner böra tillsamman utgöra den närmast större enheten. Denna ville jag, till åtskilnad från våra nuvarande regementen och i brist af annan lämplig benäm-ning, kalla legion. Tre eller möjligen flera legio-ner anser jag, jemte nödigt kavalleri och artilleri mm, böra utgöra den strategiska enheten och kallas brigad. Af huru många bataljoner legionen bör bestå ör naturligtvis svårt att, innan försök i detta dseende föregått, med någor säkerhet bestämmr. Då det likväl för besparing af befäl m. m. är fördelaktigt att bataljor,erna äro så talrika, som med legionens säkr, ledning är förenligt, torde deras antal i allPunhet ej böra vara mindre än 10. LegioneD?, uppställning bör efter omständigheterna vara med bataljonerna på två eller flera träffen. För eldstriden, för det blandade stridsättet, för framkomligheten, för manövern, för evolutioner: för disciplinen, för ekonomien, för besparing aj officerare, för möjligheten att öfverallt i landet bilda fulltaliga bataljoner af frivillige m. m., anger jag det vara för oss fördelaktigt att hafva så små taktiska enheter som de ofvannämnde. För striden på afstånd måste den föreslagpa bataljonen ofta delas; för striden på nära häll måste den tvifvelsutan, äfven i sådan terräng som vårt land erbjuder, stundom sluta tilisamman med andra. Att man likväl i och för sistnämnde strid hittills varit mer än behöfligt försigtig vid bestämmandet af bataljonens styrka, har jag bland annat ansett romrarnes stridssätt i maniplar utvisa. Den romerska krigskonsten finnes ej mer. Den utgör med sin uppkomst, utveckling och förfall ett afslutadt helt. Då man åberopar sig på densamma, blifva anförde fakta mindre omtvistade än när man tager nutidens nationer till föredöme. Under de senare seklen hafva flera framstående män sökt att återföra eller Atminstone närma den nyare tidens taktik till hvad den var i romrarnea tid. Det var isygnerhet Rogniat, som i början af århundradet (1818) i sina considerations uppträdt i sådan syftning. Hansförslag i detta hänstende hafva dock, såsom det synes med rätta, erhållig många motståndare, bland andra Decker och Mrmont, hvilken senare för öfrigt går så lån att han anser inga lårdomar för nutidens kjipSkonst vöra af de bämle att hömtå,