ME En fPRLUKSTIDBECU, ATVILRCA GIBIUBE: sms En internationel sjörättsfråga. Den på sin tid mycket omtalade Spring bok-affären har nu öfvergått från det juri diska till det diplomatiska området. Springbok var, såsom man torde minnas Jett engelskt fartyg som under det ameri kanska secessionskriget begaf sig från e Tneutral hamn till en annan neutral hamn nemligen Nassau, men blef taget på öppni hafvet af en förbundskryssare under före vändning, att det i sin last hade krigskon traband. Den domstol som egt yttra sig öfver lag ligheten af denna uppbringning, förklarad fartyget och dess laddning konfiskerade, dervid stödjande sig på antagandet att Spring. boks last hade till slutlig bestämmelseort er af de krigförande hamnarne, samt på der besynnerliga grundsatsen, att all transpor mellan neutrala hamnar af en sak, som ä afsedd att slutligen skickas till en krigförande hamn, är olaglig. Förenta Staternas högste domstol, till hvilken målet kom genom vad upphäfde detta utslag, för såvidt det angich fartyget, men stadfäste det beträffande lasten d. v. s. att konfiskationen af fartyget, som var värdt 30,000 francs, undanröjdes, mer beslaget på lasten, som var värd 1,650,00C francs, stadfästes. Då denna dom väsentligen stod i strid mo de bäst stadgade folkrättsgrundsatser i Europa. vände sig egarne af Springboks last till den engelska regeringen, deras sista tillflykt, med begäran, att hon af Förenta Staterna skulle fordra ersättning för den egendom, som den amerikanska högsta domstolens ologiska dom så orättvist hade beröfvat dem. Det engelska utrikesdepartementet undandrog sig länge att uppfylla denna begäran, men har nu efterkommit den och underställt frågan kronans advokaters pröfning. . Denna pröfning har ledt till följande ut låtande, uppsatt af två af den engelska kronans och a vokatståndets mest utmärkta jurister: hrr Mellish och Harcourt, hvilken sistnämnde har erhållit en viss fyktbarhet under pseudonymen Historicus,. Vi öfversätta här detta vigtiga utlåtande efter Morning Herald för den April: Vi antaga, för vår argumenterings behof, att lagen är noggrannt tolkad i högsta domstolens dom, och att om lasten blifvit inskeppad i England i ursprunglig afsigt att blifva förd till Nassau för att gå igenom blokaden, konfiskationsbeslutet är rättviat, Men om deremot lasten blifvit, såsom klagandena påstå, inskeppad för att aflemnas på en agents i Nassau order och derstädes försäljas på allmän saluplats till köpare på god tro, kunde lasten icke dömas förbruten, icke en gång om den haft karakteren af kontraband och öparne i Nassau hade köpt den I bestämd afsigt att låta varorna passera genom blokaden. Ur denna synpunkt gäller det endast att taga i betraktande den faktiska bevisningen huruvida lasten ursprungligen var bestämd att i en enda resa föras till en blokerad hamn, då difinitionen på en oafbruten resa naturligen innefattar omlastning. Den första anmärkning vi göra är, att om sjelfva fartyget verkligen och bona äde är destineradt till en neautral hamn (ooh det är det här antagna fallet) tillkommer bevisningen dem, som bemäktigat sig det, och de böra förebringa klara och bindande vittnosmål för att rättfärdiga slutsatsen, att sjelfva laddningen har en annan destination. Högsta domstolen förklarar ganska riktigt i sin dom, att den egentliga fråga, på hvilken domen bör grunda sig, är lastens OrSpringliga destination. Men när man ranskar de skäl, på hvilka domstolen stöder ett för lasten ogynnsamt utslag, finner man, att flere ar dem äro inexakta i sak och oriktiga i principern et första skäl, som andragits af domstolen för att rättfärdiga slutsatsen, att Nassau icke var laddningens verkliga bestämölseort, är hemtadt från konnossementernas och märkrullang form: domstolen menar, att då konnosssonterna icke uppgåfvo packornas inng!l 4 nämndes, utan de inneböllo att Ia ins tta? aflemnas efter order och til imaktsinnehafvare, Mlagalade omständigha..na ett bedrägligt försök att dölja laddpb,öns bestämmelseort. Vi ha framför 038 et orklaring af några af de förnämsta Svurna mäklarne i London, hvilken öfverensstämmer med vår personliga erfarenhet, och i hvilken det yttras, att konnossementerna ha den vanliga och regelmessiga formen af konsignationer till en försäljningskommissionär i en sådan hamn som Nassau. Det är sannolikt att domstolen möjligen har låtit bedraga sig af något, som vi tro vara förhållandet, nemligen att det i skeppningar till amerikanska hamnar behöfs mera detaljerade uppgifter för att äppfylla det amerikanska tullverkets föreskrifter. Men då dessa papper äro fullkomligt regelmessiga och ha den för trafiken med en engelsk hamn vanligen antagna formen, innehålla de ingenting, som kan väcka misstanken om en bedräglig alsigt att fördölja någonting. Den andra af domstolen åberopade punkten är, att man icke kunnat ha för afsigt att företaga försäljningen i Nassau, emedan enligt konnossementerna lasten borde aflemnas efter order. Det är väl sannt, att denna konossementform var, såsom domstolen säger, ett förnekande att försäljning skett till någon i Nassau, men detta var ej hva klagandena påstått vara fallet. De ha påstått, att lasten hade böfvit skickad fill en ageot i Nassau