likasom salig Dumbom före honom, kom af sig vid ingången; men begåfvad med lika mycken presence desprit som denne, fullbordade han meningen genom att lägga venstra handen utanpå venstra vestfickan. Derjemte makade han sig allt närmare Hilda samt gjorde en rörelse likasom för att slå högra armen omkring hennes lif). Den unga flickan blef helt blek. Med vämjelse drog hon sig tillbaka och utbrast: Håll, herr grefve! Ni har helt och hållet. missförstått...... Omöjligt har min far kunnat?... Er far lofvade mig att i morgon få af er egen sköna mun höra ert samtycke till vår förening, sade grefven med smilande, inställsam röst. Jag förmådde dock ej längre besegra min otålighet... Utomdess, hvad betyder väl en dag mer eller mindre? Det är icke sannt!... Ni yrar!... ropade Hilda, utom sig. Min far har icke kunnat så gäckas med oss båda. Gäckas!... Barnsligheter, min sötaste!... Men jag förlåter er, ni är i sanning så skön, att ni väl kan tillåta er små kapriser. Unga flickor af er ålder pläga alltid vara litet romaneska.... Ni vill kanhända tagas med storm?... Säg, grymma skönal.. Skall jag slita af mig håret och svärja att dö vid edra fötter? deklamerade grefven, i det han varsamt, med yttersta fingerspetsarne, nalkades sin mästerliga, af tälluktande oljor doftande eruk. P Vid himlen, vid min mors minne bedyrar. jag att det är mitt fulla allvar!... Jag skall al rig tillhöra er, herr grefve... hända bxad som helst...... Den känsla ni ingifver mig har mera af afsky än kärlek. Den unga fliskan, darrande af sinnesrörelbe, ville skynda bort. Grefven qvarhöll lenge. (Förts.)