vägarne, åtminstone under rötmånaden. Härefter öfvergick han till samma klagan öfver Stockholms gator samt försummelsen hos herrar stadsfullmäktige att låta inrätta springbrunnar der oeh hvar på torgen och i gathörnen m. m. Sedan han yttrat några anmärkningar öfver den enorma menniskomassa som de föregående dagarnes högtidligheter lockat till Stockholm, betygade han slutligen sin öfverraskning att Hilda föredragit att stanna på landet vid ett tillfälle då der naturligtvis varit ändå mera trist och enformigt än vanligt o. s. Vv. Under tiden hade lilla Aimee från andra sidan närmat sig. Ljudet af grefvens gälla näston, samt skorrande oharmoniska skratt förkunnade henne att hon kom för sent. Han måtte väl gå snart, tänkte den lilla flickan i det hon kastade sig ned i gräset bredvid en blommande njuponbuske. Fy, så han skrattar, det låter så likt den spruckna nyckelharpan som Jerker i fattigstugan hamrar på ... Efter åtskilliga andra preludier hostade grefven ännu ett par gånger, torkade sig om munnen med en brokig silkesnäsduk och kände med detsamma efter om löständerna sutto riktigt fast. Derpå tog han till ordet med en sökt högtidlighet, som föreföll icke mindre löjlig än hans vanliga, barnsligt narraktiga uppträdande. Min fröken! Er far har troligen sagt er?.,.n Ja, herr grefve! genmälte Hilda okonstladt, och jag gissar att min far förberedt er. Ja, förtjusande Hilda! afbröt grefven, i let han spände ut sina små, uttryckslösa !: igon samt bjöd till att se så oemotståndlig it som möjligt. Er far., återtog han, har åtit mig hoppas en lycka så stor — — så tor — så stor — att — ätt — (grefven,