hvilket hela nationen skall resa sig såsom ett afskyvärdt förräderi mot fäderneslandet, eller på dem, som karakterisera all granskning af förslaget såsom utgången från en unionsfientlig agitation. Hvad för resten Aschehougs val angår, så gick det mycket stillsamt. För ett par dagar sedan framkom i en af tidningarne ett anonymt förord för honom, hvilket isynnerhet framhöll hans sällsynta duglighet; vid profvalet i förgår nämnde Kristianias äldste representant, prot. Schweigaard, honom först såsom en af de fyra, hvilka han skulle gifva sin röst; detsamma gjorde prof. O. J. Broch, och härmed var isen bruten; ingen invändning lät höra sig; det fanns, då Aschehoug icke en gång hade lyckats att bli suppleant till valman — i förbigående sagdt, ett tecken på huru liten sympati primärvalmännen ha för honom — icke heller anledning att ställa någon interpellation till kandidaten, och således gled i all tysthet den ena röstsedeln efter den andra med hans namn på ned i valurnan. Af 30 röster fick han 21. Till förste suppleant valdes med 17 röster justitiarius TLambrechst, hvilken skall intaga Aschehougs plats, i fall denne i höst kommer att inträda uti statsrådet i stället för Möinichen — hvilket, trots Morgenbladets dementi, med stor bestämdhet påstås skola ske och har mycken sannolikhet för sig. Jag har ofta haft anledning att anföra än löjliga, än bedröfliga exempel på den obskurantism och fanatism, som småningom ha utvecklat sig i de religiösa rörelserna hos oss och hvilkas makt är oinskränkt, så länge här icke finnes ringaste spår till någon liberal opposition som kunde träda korrigerande emellan. Striden, i fall det finns någon sådan, föres mellan olika partier inom kyrkan, hvilka roa sig med att förkättra hvarandra. Det finns kanske de, som intaga en friare ställning och som just icke vilja svära på, att begreppen kristendom och kyrklig ortodoxi alltid noga täcka hvarandra. Men dessas antal är litet, och de ha hittills — antingen det nu var af indifferentism eller derföre att all opposition syntes dem hopplös — hållit sig alldeles passiva. Ortodoxismen behöfver emellertid strid; den har alltid varit starkast, då det gällt att förkättra och att handtera bannsträlen, och derför uppfinner man, för att ha någonting att anatematisera, ett materialistiskt och antikristligt parti, som här i Norge icke finns annat än uti de rätt-troendes egen inbillning. Den nyaste episoden i denna donquixotiska strid mot en imaginär fiende är en uppmaning, som Luthersk Kirketidende för ett par veckor sedan innehöll, om att grundlägga en ny tidning, närmast med den svenska Wäktaren till förebild. Då det egentligen är Aftonbladet, som är orsaken till aflelsen af denna plan, kan det kanske roa bladets läsare att få en profbit på andlig polemik i Norge. Det förekommer mig, skrifver den tyvärr namnöse författaren, att tidningslitteraturen nu fven hos oss blir alltmer och mer materialistisk och antikristlig. Man såg i fjol hvilken glädje många tidningsredaktörer funno i att på norsk botten öfverflytta det svenska Aftonbladets kritik öfver biskop Beckmans äkta bibelska herdabref. Denna kritik gifver tydligen tillkänna, att bladets utgifvare antingen är alldeles främmande för bibelns lära eller icke har någon tro på den. Men på samma sätt måste det då väl också förhålla sig med de norske tidningsredaktörer, som utan anmärkning hafva upptagit ofvannämnda kritik och derigenom gjort den till sin 0. s. v. Alla kommentarier äro här öfverflödiga.