glädje. Föga anade eller hoppades jag att. vid sjelfva tröskeln af min fiädernehärd få möta i föryngrad gestalt den ljufva bild som tjusade mig då jag ännu var yngling ... Så föllo sig baronens ord, och de hade åtföljts af en blick ännu vältaligare än de. Det var tanken härpå som färgade Hildas kinder samt kom åar sjuttgnåriga hjertat att klappa med hittills okänd fart, De dunkla ögonbloberna strålade af en fuktig glans, och från deras mörka fransar neddroppade då och då ett par tårar... Men de voro icke bittra dessa tårar; ett varmt småleende lekte kring den lilla munnen — en solstråle återspeglande sig i rosens dagguppfyllda kalk... Den gamle försmådde friaren hade, som vi örmoda, visst ingen del i då tankar hvilka iresväfvade den unga flickan. Ett par hesa hostningar och en skrapning emot sandgången tillkännagaf ändtligen för Hilda att hon icke längre var ensam. Hon spratt till och en lätt skugga af missnöje lägrade sig på hennes sköna ungdomliga ansigte. ST kommer för att erhålla mitt svarv, tänkte hon. Nåväl!... Så godt en dag förr som en dag sednare, ehuru min far, kunde besparat oss båda detta obehag. tigt, men kallt helsade hon grefven, besvarande med en stum böjning på hufvudet hans fråga om hon tillät honom taga plats vid hennes sida. Som vanligt i andra och dylika fall fck väderleken förse ingångsspråk till texten. Från en torr afhandling öfver torkan och utsigterna till regn råkade grefven för en stund fast i det odiösa dammet på landsvägarne, hvarvid han ordade vidt och bredt öfver hurusom det borde vara kommunalstyrelsens skyNlighet att låta däpligen vättna