fordran för dissenters och medgifvit, att sådant kunde afslutas mellan lutheran och dissenter. Utskottets förslag tillstädjer civiläktenskaps afslutande emellan medlemmar af främmande trossamfund samt emellan medlem af sådant samfund och medlem af statskyrkan, men endast för så vidt de icke vilja afsluta äktenskapet genom kyrklig vigsel, hvilken för det senare fallet (äktenskap mellan dissenter och medlem af statskyrkan) skall förrättas af statskyrklig prest. Hr Ribbing fordrar att äktenskap emellan främmande trosbekännare och medlem af statskyrkan alltid skall förrättas medelst statskyrklig vigsel, i full strid med den toleransprincip, som redan är tillämpad i lagstadgandet om äktenskap mellan kristna och mosaiska trosbekännare. Hr Ribbings andra fordran, att föreståndare för dissenterförsamling bör ha aflagt de prof på allmän och humanistisk bildning, hvilka enligt gällande lag och författningar utgöra vilkor för inskrifning i teologisk fakultet inom riket och ordination till prest inom evangelisk-lutherska kyrkan är obillig, emedan det för en liten och i sin begynnelse varande församling skulle, med detta vilkor, kunna bli omöjligt att erhålla en föreståndare; det är också obehöfligt, då det visar sig att dissenterförsamlingarne, då de något hunnit repa krafter, nitiskt sörja för lärarebildningen, såsom fallet t. ex. är med baptisterna i Stockholm, som stiftat ett eget seminarium för bildande af lärare. Vi skulle visserligen hellre sett, att hr Siljeströms förslag, med uteslutande af 15, som icke hörer med till en dissenterlag, kunnat bli antagen; men då nu utskottet uppställt ett eget förslag, så anse vi, ehuru befogade anmärkningar kunna göras emot detsamma, det dock vara rättast, att de som verkligen vilja ett resultat, förena sig om dess antagande. Vi anse det vara af stor vigt att riksdagen behåller sitt initiativ på detta område och icke öfverlemnar detta åt kyrkomötet, hvars verksamhet otvifvelaktigt från början bör begränsas till det, som rör lagstiftning för och anordningar inom statskyrkan, men icke bör omfatta de allmänt menskliga och borgerliga rättigheterna, allraminst tillämpningen af sådana allmänna rättigheter, som redan i grundlagen finnas gifna.