STOCEHOLM den 14 Maj. Religionsfrihetsfrågan. I. Vi erinra till en början derom, att här icke är fråga om full och oinskränkt religionsfrihet. En sådan vinnesicke, förr än alla de grundlagsparagrafer, som stadga inskränkningar i de politiska och medborgerliga rättigheterna till följd af den religiösa bekännelsen, blifvit förändrade. Ett steg framåt i detta hänseende tages genom de grundlagsändringsförslag i fråga om dissenters rätt att deltaga iriks-: dagsmannaval samt bekläda vissa embeten och tjenster, hvilka förslag äro hvilande och komma till definitiv behandling vid början at 1870 års riksdag. Hvad som för ögonblicket är å bane är endast genomförandet af den rent konfessionella frihet, som finnes stadgad i 16 Regeringsformen. Det äri sjelfva verket icke någonting nytt som här skall införas, utan endast ett sedan 57 år gällande grundlagsstadgande om samvetsfrihet, som skulle göras till en sanning. Det är en oomtvistelig grundsats, att grundlagens bud skall gälla öfver och framför alla speciella lagar och författningar, en grundsats som dock regering och lagskipning under flera årtionden alldeles förbisett ifråga om hvarje svensk mans grundlagsenliga rätt att fritt utöfva sin religion, såvidt han icke derigenom stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Ett sådant förbiseende låter man icke komma sig till öfverdomstol nyligen afböjt tillämpningen af gande, under förklaring att detta stadgande religionsfrihet. Hr Siljeströms motion gick ut på att riksmande med norska dissenterlagen af 1845, endast med några smärre tillägg och modifikationer. Genom en sådan lag skulle verkligen den konfessionella frihet, som grundlagen stadgar, bli realiserad. Utskottets maJoritet har ej ansett sigi allo kunna antaga detta lagförslag, utan efter hvarjehanda voteringar uppställt ett eget förslag, som i ett och annat hänseende är något mindre liberalt, men som dock äfven är egnadt att i väs lig mån afhjelpa de brister, som vidlåda ordningen af den 23 Okt. 1860 och som göra denna förordning alldeles misslyckad och i flera fall omöjlig att tillämpa. Det första gravamen man haft att anföra mot sistnämnde lag är det, att dissenters icke under föreskrifna vilkor ha rätt att bilda en församling och åtnjuta fri religionsöfning inom lagens och sedlighetens gränser, utan att detta skall bero på regeringens nåd och godtycke. Norska dissenterlagen föreskritver tiva myndigheten. Utskottets förslag fordrar, att ansökning skall ske hos konungen, som eger att densamma pröfva och kan densamma afslå, men endast försåvidt den trosbekännelse och församlingsordning, som skola vara ansökningen bifogade, befinnas vara stridande mot lemnas denna pröfningsrätt i första instansen at konungens befallningshafvande. . Den genom 1 i 1860 ärs förordning lemnade utvägen för dissenters att bilda fria församlingar har varit högst illusorisk, dels genom de vilkor, som i 14 uppställas för ut-! träde ur statskyrkan, dels genom bestämmelsen att dissenters icke få hålla några andaktsöfningar annat än inom församlingens kyrka, bönehus eller kyrkogård, Visserligen har regeringen tagit ett litet steg framåt genom att i början af detta år sanktionera enl: af några få personer bestående baptistförsamling i Waämhus uti Dalarne; menl denna sanktion står i sjelfva verket i strid emot 1 och 14 sS af 1860 års förordning, ty för att, enligt nämnde förordning, kunna betraktas såsom icke hörande till statskyrkan och sålunda varande bekännare af annan lära än den rena, evangeliska, skall man efter de många genorävångna varnin-. man är upp-. tagen såsom medlem af ett redan i riket till. låtet främmande religionssamfund. Utskot: garne förete bevis deröfver tets förslag utplånar den förutnämnda inskränkningen i fråga om andaktsöfningar och inskränker de många formaliteterna för utträde ur statskyrkan till den bestämmelsen, att den utträdande först skall göra en anmälan derom hos pastor loci och minst två månader derefter en ny anmälan dersammastädes, med uppgift på det främmande religionssamfund, i hvilket han vill inträda. Tillägget: ej skall någon anses från svenska kyrkan skild förrän han iakttagit hvad här ofvan finnes föreskrifvet och blifvit i annat religionssamfund upptagena är mindre välbetänkt, med afseende på sådana dissenters, som just vilja bilda ett nytt, här tillförene ej representeradt och erkändt religionssamfund. Efter det prejudikat, som nu blifvit gifvet och om inskränkningen i rätten till andaktsöfningar bortfaller, torde dock denna bestämmelse icke komma att — såsom hittills varit fallet — lägga oöfvervinnerliga svårigheter i vägen för protestantiska dissenters att bilda församlingar. En särdeles vigtig fråga är den om dissenters äktenskap. Det är med ledsnad vi se, att lagutskottets medlemmar, och bland dem företrädesvis en så insigtsfull man som hr Ribbing, visa så ringa sympatier för civiläktenskapet och gjort sig så litet reda för nödvändigheten att särskilja emellan det borgerliga elementet i äktenskapet, det som skapar borgerliga rättsförhållanden, och det kyrkliga.!s Det vore i hög grad önskligt, om våra lagstiftare ville läsa och behjerta den berömda och mycket ortodoxe lutherske teologen Rudelbachs afhandling om det borgerliga äktenskapet, som nyligen utkommit i svensk öfversättning. Hr Siljeströms förslag hade s uppställt civilt äktenskap såsom ovilkorlig 1 MR AASE last i andra länder. I Italien har t. ex. en: ett icke formligen upphäfdt kyrkligt lagstad: är maktlöst till följd af grundlagens bud om l: dagen skulle antaga en lag, öfverensstämblott en enkel anmälan hos den administralag och sedlighet. I hr Lemchens förslag! MAN en Hr? Am —————j IL I Mn