Aftonbladet – 13 maj 1868, sida 3

Rättegångs-: och Pollssaker. Drunknad. Skepparen August Andersson, förande jakten Walfrid, hemmahörande i Höganäs, men nu liggande vid Sillhofsbron härstädes, bari dag till traktpolisen anmält, att hans matros Carl Larsson, förliden gårdags afton, kl. emellan 10 och 11, under ett af starka drycker berusadt tillstånd af våda fallit i sjön och drunknat. Vid polisförhöret i dag om saken upplyste skepparen att han och matrosen, som varit ni en segelsömmare med seglet, sedermera på ett par krogar förtärt tre tutingar och två snapsar hvardera, deraf de blifvit betydligt rusiga, Larsson dock mest, emedan han förut på dagen supit utaf eget, på jakten medhafdt bränvin. Olyckshändelsen hade inträffat idetsamma Larsson återkommit ombord; och hade han stupat emot en vid relingen va rande bom. Den aflidne var ifrån Lysekils kö fine Målet skulle bero på anmälan om den döda roppens anträffande. — Mordbrännerska. Hustru Klara Gustafva Cederlund, hvilken, såsom förut i tidningen varit omnämndt, skäligen misstänktes att ha gjort försök till mordbrand uti huset n:r 53 vid Sibyllegatan, har i dag. då hon åter ifrån häktet i poliskammaren inställdes, bekänt sig vara saker till brottet. Hon sökte urskulda sig dermed att bon skulie varit hatad af folket, hos hvilket hon anlade elden; men det antagliga är att yrkesafund drifvit henne till det afskyvärda företaget. Hon bade nemligen, likasom de afundade grannarne, mjölkmagasin. — Mordbrännare. Från Carlskrona skrifves i tisdags: Vid Östra häradsrätt stod i går tilltalad häktade drängen Peter Nilsson, hvilken en afton i sistl. April månad antändt en ladugård, tillhörig -årige torparen Gumme Nilsson i Ostra Rödeby. Vid branden hade ladugården totalt nedbrunnit, hvarjemte deri innestängda 2 kor, hvilka kalfvade under branden, och 3 får innebrändes; äfven upp: brann åtskilligt bö och halmfoder samt trävirke; ingenting var assureradt. Torparen Nilsson hade ofta gifvit mordbrännaren mat, samt till och med herbergerat honom en natt under senaste tiden, då drängen Nilsson utan stadig sysselsättning drifvit omkring i bygden. Såsom orsak till, att han valt ett sådant sätt att löna välviljan, uppgaf mordbrännaren, att han trodde, det torparen skulle hafva förtalat honom. Den stackars gamle mannen, som blifvit lörad med ondt för godt, nekar emellertid att hafva talat illa om brottslingen, om ock han misstrodde denne, så att han, som bor ensam med sin hushållerska, skickat efter en äldre qvinna att dröja i huset öfver den natt, då svaranden låg der. — Någon tid derefter blef branden anlagd, och tillställaren, som först sprungit sin väg, återkom om en stund för att skåda sitt verk, men blef då gripen af strax derpå ankommande folk, som misstänkte honom, dels emedan han blott stod och såg på, utan att väcka folket i boningshuset, dels emedan, såsom ett af vittnena uttryckte sig, ögonen brunno i honom såsom på den värsta hund, Domen blef 9 års straffarbete och förlust för alltid af medborgerligt förtroende, med hvilken dom svaranden förklarade sig nöjd.