Aftonbladet – 11 maj 1868, sida 3

UTRIKES, FRANKRIKE. Den 4 dennes börjades i senaten debatte öfver presslagförslaget, då f. d. polisminister Maupas, den klerikale grefve Stgur IAgues seau och Hubert Delisle uppträdde. De bäd förstnämnda talarne gjorde sig till organe för de åsigter, som i lagstiftande kären re presenterades af yttersta högern: Förslage vore öfverflödigt, emedan landet icke begärd det, och farligt, emedan lugnet ännu icke p långt när var nog stadgadt, för att regerin gen skulle kunna släppa ur händerna den ge nom 1852 ärs lagstiftning henne medgifn; godtyckliga makten öfver pressen; fråga måste derföre uppskjutas till bättre tider oc) förslaget i denna syftning återförvisas til lagstiftande kåren. — Hubert Delisle talad för förslaget. Landet önskade denna reform menade han; förhållandena medgåfvo den Frankrike finge ej stå efter Ryssland ocl Österrike; man såg ju tili och med i Preus sen, i detta så föga storsinnade, mot de fur. star, som det besegrat, så föga liberala land de konstitutionella institutionerna utveckl: sig och med dess gränser äfven dess frihe utvidgas,. — Grefve Stgur VAguesseau if. rade ännu skarpare mot lagförslaget är Maupas och profeterade såsom omedelbar följd af den nya pressregimen allmänt förderf, gudlöshet, revolution och anarki. Följande dagens talare voro baron Brenier som uppträdde mot, samt hrr Ferdinand Barrot och domstolspresidenten Bonjean, som försvarade förslaget. De båda sistnämnde talarne sökte företrädesvis bevisa, att regeringen var tillräckligt stark för att kunna uthärda en större pressfrihet. Bonjeans tal var ett af de most frisinnade, man någonsin hört i senaten. Han utvecklade historiskt, att det var ett dubbelt misstag att påstå, att de fordna regeringarne blifvit störtade af pressen och att endast en för lång tid sedan befäst dynasti kan förläna ett land pressfrihet. Han gick, till icke ringa fasa för senaten, till och med så långt, att han förordade jury i pressrättegångar, hvarvid han inlät sig i en på en mängd statistiska data stödd polemik med ministrarne, hvilka i lagstiftande kåren hade påstått, att jurymän i pressmål sakna det förstånd och den opartiskhet, som erfordras. Talet upptogs naturligtvis mycket illa af senaten. Bonjean blef ofta med häftighet afbruten, och när han nedsteg från tribunen lyckönskade honom ingen enda af hans kolleger. Barrots tal var ur en särskild synpunkt af synnerligt intresse. Han hade, förklarade han, till en början hyst farhågor och beslutit att icke gifva sin röst åt en lag till pressens emancipation. Men ett grundligare stulium af förhållandena hade förmått honom förändra åsigter; han redogjorde nu för motiverna till denna omvändelse, en omvändelse så fullständig, att han inför senaten öppet proklamerade, att pressfriheten är ett oemotståndligt behof för ci tionen, att den är en rättighet för menniskoförståndet samt att len utgör ett af vilkoren för medborgarnes värdighet och ära. Vidare förklarade sig 3arrot numera vara öfvertygad om kraftlöseten af alla repressiva åtgärder mot presen, och att han följaktligen icke fäste nåson vigt vid de i lagen förekommande straffestämmelserna; i motsats till föregående ens talare fann han en återgång omöjlig. Calet helsades ofta af bifall. Tvisten med Tunis i anledning af uteblifen räntebetalning å ett i Frankrike uppta