Och jag ville dock se den, som kunde neka att häri består ett framåtskridande enligt frälsarens mening! Hufvudskulden åtminstone ligger alltså icke der, hvarest vi, kyrkans folk, hafva sökt den. Och jag för min del har också aldrig haft den tanken att ens söka den derstädes. Fastmera står den satsen redan på förhand fast för mig, enligt sjelfva sakens natur, att om en generation afsöndrar sig från kyrkan, denna kyrka sjelf dervid bär största skulden. Ty för hvad är då kyrkan till i verlden, om den ej förmår afvärja en sådan aföndring af de henne tillhöriga från sig, eller åtminstone, då den en gång inträdt, öfverväldiga den? Hvad är då kyrkan öfverhufvud; om den ej eger den moraliska makten, att tillegna sig kristenhetens hjertan, framför allt sina mest andligt utvecklade, sina ädlaste medlemmars hjertan? Har hon förlorat detta välde, hvarpå vill hon då ännu grunda det anspråk, att de, hvilka äro födda i hennes sköte, skola barnsligt älska och vörda henne såsom sin moder? (Forts.)