lifva en bondereligion hkasom den antukal lo edendomen i sista tiderna af dess förfall — I or ch isynnerhet att äfven i sina beundrares!i goh framstå i det ljus, som Jäte den endast I yt ppehålla sig på det vilkor, att man verklien behandlade den som en bondereligion. I torden vilja erinra mig derom, att det lIdeles ej behöfves, att, hvad detta faktum träffar, påpeka huru betänkligt det är, det r ju dock nog smärtsamt för att taga i an-vs pråk hela värt deltagande, det måste ju st ippfylla hela vårt kristliga sinne med detl. vittraste vemod. Jag fördöljer ej att den, K wvad mig beträffar, förorsakat mig en djupy smärta, att den ej tillåter mig att overksam N se det ondas vidare utveckling. Ty för ettl!1v kristligt hjerta, som vet hvem Kristus är, hvad han är för oss, och hvad vi äro utan honom, och som hyser kärlekstullt deltagande för alla menniskor, är det dock i sanning r ingen småsak, att se denna ett oräkneligt T antal personers afsöndring från kyrkan och te den dem hotande faran, att äfven kommalö alldeles bort från Kristus, och att veta attl!u de i alla fall genom den ställning de intagit (fi beröfva sig den fulla njutningen af den nåd, N sanning och salighet, som äro oss gifna i Kristo. Ju flera i sanning ädla menniskor, menniskor, för hvilka vi måste djupt böja! h oss, vi varseblifva bland de okyrkliga, desto svårare måste den tanken blifva oss, att de endast få ofullständigt nära sig af det bästa r och oumbärligaste i den menskliga tillvaronS och dessutom till och med mäste sväfva ilS fara att gå helt och hållet förlustiga af det-1S samma. Och huru mycket umbära icke äf1 ven vi sjelfva personligen genom denna..sak kernas ställning. Med huru många, till hvilka vi föröfrigt känna oss dragna genom den varmaste högaktning och kärlek, kuona vil: under nuvarande förhållanden blifva eniga i djupaste grunden af vår själ? Men om vi känna Jesu hjerta, 0, skulle vi då icke äfven fatta hans smärta deröfver, att det midt i bans kristenhet är gjordt så svårt för många, som dock ej äro långt från Guds rike, att vinna inträde i detsamma och att meds klart medvetande och glad -tillförsigt komma till honom och tro på honom. Det förekommer oss ju som sågo vi honom ånyo åta öfver Jerusalem. Med ett ord, jag förstår ej hurt en kristen gentemot ett sådant faktum kan vinna Jugp, med. mindre han ej uppbjuder och försöker alltaför att: afnjelpa en sådan jämmer. Jag begriper ej huru han till och med likgiltigt Kan foga sig). i dessa sorgliga förhållanden, huru. han kan trösta sig dermed att det är nu en gäng så den onda verldens gång, i hvilken ju blott få blifva saliga, och huru han änuu fortfarande kan tro på sin Jesus såsom den Kristus, som sitter på fadrens högra hand och åt hvilken all makt.i himmelen och på jorden är gifven, då han dock tror, att hans frälsare icke kan uträtta något helt i verlden, hvilken nu en. gång för. alla förhärdar sig i otro emot honom; tror, att han ej kan komma till verkligt herravälde öfver densamma, utan -måste, låta sig nöja med att rädda några få enskilda själar ur det allmänna förderfvets ström, som blott stiger alltmer och mer ifrån slägte till slägte. Hvad betyder då ordet frälsare, om Jesus med allt detta dock kan fortfara att vara frälsaren. Det måste således skaffas bot för den kyrkans nöd, om hvilken vi tala. Men härvid är påtagligt, att detta ej kan ske genom enstaka, obetydliga medel, huru sinnrikt de in må vara uppfunna och huru mycket man än må hopa desamma. Denna kurmetod är också redan utdömd af erfarenheten. Ofta nog försökt, har den alltid visat sig vara utan verkan. Blott en kur, som utgår från grunden, kan här hjelpa. Men för att kunna företaga en sådan kommer det framför allt an derpå att man lär sig riktigt uppfatta sjukdomsorsaken. Denna fattar man nu visserligen mestadels ganska lättsinnigt. Man antager utan vidare ett, företrädesvis hos det nu lefvande slägtet framträdande, djupt moraliskt förfall. Man skjuter skulden på dess föregifna, från allt öfversinnligt bortkomna, materialistiska sinnelag, som är fiendtligt emot allt heligt, men framför allt emot Kristus, och vill följaktlien bringa allt i den rätta ordningen tillaka genom att dundra emot samtiden i straffoch botpredikningar. En ganska beqväm metod! På försök i denna riktning har ej varit brist, men någon framgång ha de icke haft. De kunde redan derför ej hafva någon verkan, emedan de trädde upp emot de samtida med en oberättigad anklagelse, en anklagelse, hvars orättvisa de anklagade sjelfva måste lifligt känna. Attpredika bättriog är väl godt, men det måste göras der, hvarest verkligen är skuld för handen. Må man ej missförstå mig. Det kan naturligtvis ej vara min mening att påstå att denna anklagelse icke verkligen träffar nog många enskilda af våra samtida; jag tror till och med, att vi alla, äfven de bästa af oss icke undantagna, hafva god orsak att taga den åt oss och botfärdigt öfverväga densamma. Men den vill ej gälla blott de enskilda, utan den allmänna andan, som beherrskar samtiden i motsats emot en tidigare tidsanda, som skall hafva varit en vida mindre sinnligt-sjelfvisk och en mycket mer kristlig, — och så förstådd, är denna anklagelse orättvis. Den herrskande andan i den bakom oss liggande förflutna tiden, framförallt i de tre sist förflutna seklerna, äfven reformationstiden icke undantagen, var icke en hårsmån mindre jordisk och mer kimmelskt sinnad eller, med ett ord, icke en hårsmån kristligare. Tvärtom, då frågan är om den anda, som i det stora hela utmärker tiden, så är vår tids anda ögonskenligen en bättre och högre, en mindre sinnlig och sjelfvisk, en kristligare. Jag tviflar intet ögonblick derpå, att om Jesus inträdde i vår tids kristenhet, så skulle han känna sig mer hemmastadd i densamma, än i den gamla goda tidens. Han skulle finna, att det nuvarande slägtet verkligen har lärt bättre förstå hans afsigter med verlden och är allvarligare och på ett mer ändamålsenligt sätt verksamt för uppnåendet af dessa afsigters mål, än de tidigare generationerna. Detta är alldeles ej sagdt för att berömma de enskilda personerna, utan för att framhålla att den grund, hvarpå de enskilda stå med sin individuella moralitet blifvit en högre i tidernas lopp. Våra -samhällsförhållandens förändrade gestalt har alldeles ovilkorligt medfört för vår tids menniskor, en utvidgving af deras moraliska horizont och af de synpunkter, hvilka leda dem vid deras tänkesätt och handlingar. Genom de nu bestå-! ende samhällsförhållandenas makt blifver den enskilde nästan emot sin vilja alltid i Någon mån bragt utom den trånga kretsen för hans privata ändamål och intressen och ket