icke vara en lek af slumpen — han fattade Hildas båda händer och såg henne rätt in i ögonen. — Ni är hennes dotter, Jeannettes barn — jag är således för er icke en främling, utan en anförvandt. ilda drog icke bort sin hand. Ett par atora klara tårar blänkte fram i hennes ögon. Jag behöfver hvarken fråga ert namn eller säga er mitt, hviskade hon rörd. Ni har rätt, jag är hennes dotter, och ni är min mors kusin, baron Stjernkors. En lång tystnad följde. Och er mor? frågade ändtligen baronen, men hans röst darrade märkbart. Hon är död. Hilda dolde ansigtet inäsduken. Ryktet sade således sannt... Det första som nådde mina öron, då jag efter sjuttor års frånvaro åter satte foten på svensk jord... Jag skulle då aldrig mera få återse henne... Han försjönk i tankar. Efter en stunds tystnad återtog baronen: Min dyra, unga slägting! er får jag ju återse någou gång — ofta? — Icke sannt? ni vistas här i trakten, kanske hos några mig okända anförvandter? En glödande rodnad höljde Hildas kinder. Baronen var således okunnig om hennes förändrade samhällsställning. Borde hon icke öppet säga honom hvad han i annat fall så lätt finge veta af den förstkommande? Å andra sidan åter: skulle icke hvarje ord hon kunde yttra innebära en indirekt anklagelse emot hennes far?... Det gifves ansigten, hvaruti man kan läsa likasom i en öppen bok, hvarje rörelse som sätter själens strängaspel i dallring. Hilda v. Turnes anlete var en af dessa lefvande taflor. Hvem skulle väl lärt henne förställting? en sådan lärdom hade dessutom varit bortkastad. Sjelfbeherrskning hade hon tidigt