——-—-—AA— A — LL Vv RR —— ster; en liten from, vis och välmenande fröken; en af de ella varelser, sora synas danade endast att fylla ett tomrury, och dem man aldrig märker förrän det åter uppstår ett tomrum efter dem. Den unga frun mn al sin vanliga uppvaktning, hvaraf dock den äldre: fraktionen tidt och ofta kastade längtansfulla och otåliga blickar mot dörren, i afvaktan att en ny och mera strålande stjerna skulle uppgå på firmamentet för att lysa några korta men sälla ögonblick samt derpå åter försvinna. Men i dag fanns der äfven en tredje herre, Denne satt midt emot fruarne Berger och med ryggen vänd mot dörren till matsalen. Vid de unga flickornas inträde, steg han såväl som de öfriga upp för att helsa. Hilda studsade tillbaka af öfverraskning — det var hennes far. Den värdige mannen hade likasom undergått en förvandlingsoch föryngringsprocess sedan han skildes från sin dotter utanför majorskan v. Snobbens port. Han hade, troligen för att inte vara efter sin vän grefven, lagt sig till spritt ny peruk och dito löständer. Hans drägt vär lika elegant, lika ungdomlig som grefvens och det unga göteborgska bankirämnets. Iena handen, som omslöt.s af en orangefärgad handske, bar ban en fin pånamahatt; i stället för den eviga trådslitna uniformsbonjuren, var hans jordiska hydda iklädd en fin, grå sommardrägt ; fina tygkänor ersatte de grofva stöflorna, som togos på kredit hos mäster Norling, — med ett ord: allt vav ånt, till och med den smala guldkodjan, hvilken jemta vidhängande berlocker nedföll öfver en ljusgrå kasimirsväst, hvarunder framstucko. snibbavna af ett broderadt, bröstkrås. (Forts. följes.)