andra att föra sin talan? Detta stolta öga kunde det sänkt sig af bäfvan för en qvinna denna befallande mun, hade den öppnat sig för att framstamma böner, som förklinga! ohörda?,.. Och denna kraftfulla, fastän skönformade hand, bronsfärgad af en varmare sol, och som, fast och muskelstark, omslö den fina reffelbössan, huru kunde den någoönsin ha fört brodernålen? Energi, fasthet och allvar, det var totaluttrycket hos den man som satt vid Hildas sida, Hon kunde icke fatta sin mors motvilja för baronen. Likväl låg förklaringen så nära för handen: Hilda; såg mannen, hennes mor ynglingen. Försmå honom! tänkte den unga flickan, och för , hvem?... För hvem? För hennes far., — Ater sänkte hon blicken mot jorden. Huro hårdt är det icke att nödgas förakta den som pligten bjuder oss att älska! Minuterna flögo pilsnabbt. De växte til man Baronen steg upp för att taga afsked. Lilla Aimee och stora Wolf hade under tiden, till följd af hönspastejen eller någon annan outredd naturkraft fattat en särdeles sympati för hvarandra, så att då baron Stjernkors uttalade sin förhoppning attsnart återse sin unga slägting, förklarade lilla Aimee sig villig att be sin fröken gå dit hvarje morgon, om hon bara finge följa med och träffå den söta hundenn. En ötverraskning, hvarom hon ingalunda kunde drömma, väntade Hilda, då hon samma dag, tillika med sin elev, nedkallades för att spisa middag. Från salongen, som var belägen innanför matsalen, hördes ett muntert samtal emellan flera särskilda personer. Genom ue öppna llygeldörrarne varseblet Hilda fruarne Berger, mor och dotter, jemte den förstnämndas sj