björnar strida för lifvet uti våra vildmarker, mer aldrig mera verkligt majestätiskt. Huru länge jag kommit att glömma mig i åskådande häraf äl ovisst, om ej skogvaktarne hastigt nalkats och björnen tagit till flykten. En kula från min gamle I bössa hindtade dock hans färd; väl störtade har ögonblickligen till marken, men reste sig åter Med ö pna käftar, hvarur det svarta blodet ut Frustade, beredde han sig till ett kraftigt försvar Jag bad nu Kreuz försöka — åter störtade björ nen till marken, åter reste sig det raska och ståt liga djuret. Han lyfte sin ofantliga kropp, fam nande luften med väldiga ramar och störtade sig krampaktigt på hundarne, men utan att nå dem ty deras snabbhet var honom för stor. Vårt läge började blifva pinsamt och jag försökte flera gånger att få tillfälle till ett afgörande skott, men så stor var ännu hans rörelsers snabbhet, att intet ordentligt sigte kunde fås. Två gånger låg mir bössa an, utan att ändock ligga efter min önskan: slutligen gjorde björnen ett språng i riktning åt oss, hvilket blottade hans breda bröst. Skottet brann af och liflös låg denna massa af ragg och muskler. Vår glädje var icke så liten öfver vår lyckade jagt, ty det är icke alltid: en dylik så snart får ett lyckligtslut. Sedan hundarne blifvit kopplade, öppnades Nalle under vanliga sedvänjor. Han var den största gamla hane jag fått i Dalom, men till karlarnes Jodsnnd ovanligt mager och nästan tandlös, v Sedan hundarne till belöning för sitt goda förhållande fått sig hvar sitt stycke lefver och vi förtärt öfverlefvorna af vår lätta matsäck, sändes Isak till ett en half mil bort beläget timmerhygge, för att anskaffa häst och släde till forsling af vår fångst. Kreuz och jag företogo oss under tiden att ee björnen till dalens botten, emedan hästen icke kunde komma upp på berget, Detta var dock ingalunda något lätt arbete och medtog återstoden af dagen. Vår färd gick, sedan vi anträffat åkdonet, öfver frusna sjöar, kärr och mossar så raskt, att vi redan kl. 3 hunno hemmet, der en god furubrasa snart uppvärmde våra af både kyla och arbete halfstela lemmar. Läsaren torde med skäl anmärka, att lyckan under denna jagt var oss särdeles bevågen — el ånser mig böra förklara hvarpå denna lycka till en del berodde. Vid närmare eftersbende då björnen upphört att lefva befanns, att hans venstra framfot var borta. Huru kunde han ha förlorat den?,.. Jo, för den med vårt skogslif obekante vill jag upplysa, att björnen icke ofta jagas på sådant sätt, som ofvan beskrifvits, utan på ett helt annat. Många af våra 8. k. björnjägare finna Mnilig jag alltför besvärlig och ne torde dertill ock sakna både ihärdighet och lugn. Björnen måste i alla fall dödas, om ej för annat, så för ärans skull, men huru? Då de stackars djuren, utsvultna efter sin långa vintersömn, framkomma från gina iden, är tiden inne för deras fångande: den modige björnjägaren begifver sig då af till skogs, bärande något under vintren förolyckadt mindre husdjur på sina breda axlar och i stället för bössa en taggig sax. Så snart han funnit lämplig plats, döljes saxen, vanligen i någon myr, och -betet pålägges. hvarefter jägaren helt förnöjd begifver sig hem, för att hvila ut efter sitt ansträngande arbete. Efter ett par dagar rustar han sig dugtigt och begifver sig af för att nedskjuta den i saxen fångna björnen; vid framkomsten blir väl hans näsa något längre, ty saxen är orörd, men så har han måhända uppskrämt någon tjäderhöna, på hvars ägg han genast utlägger en snara, tröstande sig -.denna gång med denna mindre fångst, som med säkerhet väntar honom vid nästa besök. Så fortsättes saxens letande en tid bortåt alltid med extra belöning af fågel och harar, som denna tid finna sitt uppehälle i fäbodvallarnes tidiga gräsbrodd. Allt längre och längre blir uppehållet mellan dagarne för saxens vittjande och slutligen åtnöjer han sig med att fråga tillfälligtvis förbirg personer om de hört något till, då de färats fram i trakten. Björnen har emellertid genast vädrat lukt och strax flytt trakten, ty hans instinkt säger honom att fara är å färde, men bristen på födoämnen drifver honom snart åter deråt; varsamt nalkas han stället, dit den eg lukten leder honom, men han flyr åter. Trots hungern är han försigtig, gång på gång upprepas likväl besöken kring betet och slut! a Egg af hunger, grier han det och är fången. Nu tager hans vildet ut sin rätt och förfärliga äro hans rytanden och hans bemödanden att blifva fri; saxen släpas allt ngna och längre bort, tills i lyckligaste fall den modige jägaren kommer smygande och med 0 skott gör slut på hang lidanden. I annat fall är hungersdöden björnens vanliga lott. Någon gång kar hans bemödanden att uppehålla sin usla tillvaro med de mest onaturliga födoämnen; det af saxen krossade eller halft afslitna benet blir omsider brandigt, den nedanför saxen belägna delen affaller och slutligen blir björnen fri, för att sedan framsläpa sin sorgliga tillvaro på tre ben. Björnjägaren beklagar för grannarne sin förlust, trots sitt stora mödosamma arbete med saxens letande, och får beröm för sitt välförhållande; men ingen egnar en medlidsam tanke åt den stackars utsvulthe och stympade björnen. Det var ett af dessa olyckliga offer för lömska förfölelser, som hunden fått upp och denna omständiget gjorde vår jagt så kort. Mycket göres i dessa tider 1 och för jagten, och ) agarne hafva redan kostös år skyddat husdjuren för misshandling, men kommit de vilda djuren till godo; det är icke alenast rofdjuren, som äro utsatta för de ohyggligt lenna förmån har icke ännu . plågsamma saxarne, utan äfven de oskyldiga ha-arne ser man ofta nog stympade af dessa gemena redskap. — Tid iir penningar. En fordringsegare nötte en sin gäldenär. — Nå! när ämnar ni beala det som står oss emellan? — Åh, snart, hopvas jag. — Godt, arbeta, arbeta, tid är penningar. — Är det n det viset, så kan ni vara säker på tt bli betald med tiden. — Artigt. Franska tidningen Libertå meddear följande bref från Victor Hugo till fru Judith fendeås, en dotter af Theophile Gautier, förfatarinna till en i nämnda tidning införd roman, vars händelser blifvit förlagda till Kina. Den yktbare skriftställaren efterhärmar i brefvet på let kostligaste den kinesiska stilens sirlighet: ; Hauteville-House, Min fru! Jag har erhållit er bok, och på förta sidan ser jag mitt namn af er hand, som af n gudinnag hand, skrifvet såsom glänsande hieog Boken om Jade är ett herrligt verk, ch tillåt mig säga er, att jag ser Frankrike i etta Kina och er alabaster i. denna porslin. Ni r dotter af en skald och hustru till en skald, otter af en kung och gemål åt en kung, och sjelf n drottning. Mer än drottning, sånggudinna. ir morgonrodnad lyser i mitt mörker. Hat tack, lin fru, jag kysser era fötter. Vieter Hugo. Handelsunderrättelser. Telegrammer genom svenska telegrambyrån. HAMBURG den 5 Mai. Vexelkurser: