börjat öfva. Hon kunde kufva sin stolthe,t tvinga de frambrytande tårarne tillbaka i sina gömslen, men öfver sitt ansigte egde hon intet herravälde. Den plågsamma förvirring för hvilken hon var ett rof, färgade hennes a purpurröda och sänkte blicken mot orden. ! Baronen som anade en del af rätta förhållandet beslöt att på annat håll skaffa sig visshet. Han såg att hans fråga väckt ett pinsamt intryck hos den unga flickan, det var nog; han vaktade sig derföre att upprepa densamma. Med en verldsmans hela lätthet riktade han samtalet på andra ämnen. Han talade om Hildas mor — men som om en kär syster; om deras ungdom, hvilken de tillbringat tillsammans. Såväl baronen som den unga flickan hade sin Achilles-häl, den der skydde hvarje beröring. En glädjelös barndom och ungdom, tidig bekantskap med sorger och motgångar hade gifvit åt Hilda v. Turne en prägel af allvar, svårmod till och med samt kufvat ett af naturen eldigt sinne, dämpat det öfversvall af ungdom och lefnadslust, hvilket annars måhända gjort sig gällande. Denna unga flicka var så olik andra af hennes ålder och kön. Flärd, småsinne och koketteribegär, dessa foster af sysslolöshet och en tom hjerna voro henne fullkomligt främmande. Likväl— hon var ju qvinna! — likväl var det med spändt intressevsom hon, fastän förstulet, granskade baronen. Icke det ringaste motsvarade denne den föreställning hon bildat sig om honom, Var väl detta den blyge, veklige ynglingen, som rodnande smög sig bort uti den aflägsnaste vrån för att ostörd drömma om sin kärleks ideal; som, darrande lik en skolpojke inför den qvinna han tillbad, icke vågade att för henne öppna sitt hjerta, utan öfverlät åt