förljudes, skola de nationalliberala 1 gål dagens konferens mellan ledarne för d särskilda fraktionerna inom tullparlamen tet förklarat, att de ej ämnajåtertaga sit förslag om afgifvande af en adress. BLANDADE ÄMNEN. En björnjagt i Dalarne. Vi hemta u senaste häftet af den förtjenstfulla Svensks Jägare-Förbundets Nya Tidskrift följande intressanta redogörelse af hr G. Schröder Siknäs för en förl. år företagen björnjagt: Åtföljd af extra skogvaktaren Isak Ersson frå Järna hade jag den 26 November detta år, unde: pågående skogsarbeten, holmat tvenne björnar : närheten af fäbodestället Sählen uti Sofia Magda lena socken, en och en half mil från mitt hem Vi medförde min äldre, bepröfvade ören men i anseende till den ostadiga väderleken och den ringa snön ville vi ej vedervåga en jagt långt från hemmet, utan beslöto låta björnarne sofva i ro tills våra skidor kunde begagnas och vintren hunnit stadga sig. Våra göromål i samma trakter gåfvo oss tillfälle att under trenne qvällar under: söka ringen och funno vi till vår stora belåtenhet björnarne lugna. Den 28 på aftonen stötte, ordinarie skogvaktaren Olof Kreuz, som medhade min yngre björnbund, tillfälligtvis till oss. Då vi erhållit denna förstärkning, var frestelsen stark att gifva björnarne en galopp, dock segrade klokheten öfver begäret och vi begåfvo oss på y Jm Ö den 29 på morgonen. Det var en af dessa klara, milda, vinterdagar, som någongång likna vårdagar och göra lynnet så godt, kroppen så spänstig! Solen i sin uppgång af lif och ljus åt det eljest liflösa och utomorentligt vilda landskapet, Jen från de branta bergen mörka, högtidliga jättefuror speglade sina stolta kronor uti de små skogssjöarnes blanka ytor. Vintrens enda lofsångare, de qvicka och modiga orrarne, läto här och der höra sitt glada spel, hvarpå, från: strandens videbuskar, en och annan riphane svarade med sitt besynnerliga skratt. Omgifningar, landskap, luft, allt bidrog att lifva sinnet till ett försök mot våra skogars drott. Ja; beslöt derför undersöka ett temligen stort. oc skogbevuxet samt på omkring en half mils afstånd beläget berg, der jag förmodade att någon björn skulle fagit sitt vinterqvarter.. Vår kosa styrdes således deråt. Snön var blott ett par tum djup och lös samt således till föga hinder för jägare och hundar. Då vi hunnit till tjenliga marker, afkopplades min äldre hund, Elle, under det den yngre, Träff, som ännu ej kan afhålla sig från elgspåren, hyaraf många syntes, måste stanna i kopplet. Våra spaningar började som vanligt uti de tätaste snår, svåraste vindfällen och brantaste klippor samt fortgingo till middagstiden. Bergets lokala förhållanden hade temligen långt åtskilt oss, och de ställen, hvilka vi höllo misstänkta, voro i det närmaste FORE hvadan jag började misströsta om lycklig utgång af våra efterforskningar. Magen började påminna, att frukost saknades och, vid tanken på det beklagliga skick hvaruti min matsäck befann sig, beslöt jag stiga utför berget ned till en liten skogssjö, der jag trodde mig med kroken kunna fånga några rödingar. Snart var jag nere i dalsänkningen och trafvade raskt på neråt sjön, då mina steg hejdades af ett lifligt hundskall från motsatta berget. Hunden hade redan genomsökt det ena berget och öfvergått till det midtemot liggande, der han på vid pass en half fjerdingsväg afstånd från mig anträffat björnen. Nu gällde det goda ben, om jag skulle lyckas hinna fram innan djuret lemnade sitt ide; men som berget var både brant och högt, var ingen tid för reflexioner, i Töhd hvaraf jag skyndade med. frisk fart. framåt. Snart märkte jag likväl tt björnen sprungit upp och aflägsnade sig uppåt höjden; större skyndsamhet blef nu af nöden, ifver saknades icke, hvadan mina hjuliga ben lupo raskaste tempo ofter den melodi, som af Rulle sjöngs i fjellet, under det jag brummade öfver reuz, som icke bingo min raske Träff. Vid pass 15—20 minuter hade jag sprungit, då jag rg mina följeslagare, som genskjutit drefvet och nu voro nig ett bösshåll ofvanför mig; ag tillropade dem att afkoppla hunden och att le borde skynda allt hvad Aattörna tilläto, t jörnen, anfådd af jagten, gjorde just nu stånd, följd hvaraf vi hastigt närmade oss, så att Träff trax kunde hjelpa den andra hunden med björtens fasthållande. Vi hade tur, ke Nalle envisales att klättra upp för en brant klippa, hvarvid wan oupphörligen oroades af hundarne, som sökte Iraga honom tillbaka; detta kunde skogvaktarne edan se. Efter flera misslyckade försök att komna upp blef björnen ursinnig och började angripa wundarne och fösa dem utför berget emot oss. Striden blef nu liflig — björnen, i högsta grad ippretad, gjorde de väldigaste språng, för att få att i de modiga hundarne, alldeles glömmande att nnu svårare fiender vore att förvänta. Kreuz och sak, bibehållande det försprång de fått, närmade ig modigt och läto sina skott gå. Björnens ryande och hundarnes glädjetjut sade mig genast tt han var sårad och eldade mig till ytterligare nsträngning ; ögonblicket derpå var sista klippan Spear om och björnen i sigte. Han var ett tåtligt djur och han stred som en björn egnar ch anstår; af hans första rytande hade jag noj härkt att det icke var någon dufunge, men vit ans anblick öfverträffades min förväntan. Sista ansträngningen hade likväl beröfvat mig ndedrägten, så att jag icke kunde skjuta strax, id äfventyr att göra det illa, och som hundarne jorde täta och häftiga anfall, nödgades björnen fta vända om och försvara sig, hvadan han icke om fort undan; lunkande kunde jag följa jagten: lls mitt bultande hjerta lugnat sig. : Vår färd gick nu neråt dälden, hvarifrån vi ommit, ehuru i a nordligare riktning. Maren var här mera skogbevuxen och mindre stenig; art hade jag hemtat mig nog för att kunna göra ut på jagten. Björnen hade nu fattat posto med ggen skyddad af en fallen fura, hvarifrån han orde ståtliga utfall mot hunhdarne. Betäckt af igra granar närmade jag mig på vid pass 25 30 nars afstånd, men vid åskådandet af den vildt:öna gruppen kom jag mig icke för att skjuta ; Å flera minuter. Visst har Jag sett öfver två tjog . örjat öfva. Hon kunde kufva sin stolthe,t: vinga de frambrytande tårarne tillbaka i