Aftonbladet – 6 maj 1868, sida 2

FÅ jägaren, den der från sin smygvrå försåtigt lurar på rofvet. Den stackars Hilda å sin sida gjorde förtviflade ansträngningar att komma lös. Förgäfves! den gamle corydonen klibbade sig fast lika envist som ett tjärblomste . Den unga flickan måste slutligen finna sig vid att fördraga hvad hon icke kunde ändra. Hon teg således och lyssnade helt förströdd till grefvens narraktiga pladder om och öfver någonting, samt sökte derjemte att göra sig blind, döf och osårbar för alla de små förgiftade nålstygn, dem den unga frun esomoftast med van och i dylika skärmytslingar öfvad hand riktade emot sin medtäflerska om skönhetspriset. Himlen vare lofvad att denna dag ändtligen skridit till slut, tänkte Hilda, som kände sig helt lättad, då hon åter befann sig allena med sin lilla elev. Gudskelof att den der lille fule gubben gick sin väg! ropade lilla Aimee, som höll på att kläda af sina dockor. Hör du, fröken, se alla grefvar ut på det viset?... Inte! det var väl... Tycker du inte han är lik porslinsgubben, som står i salen med strykstickor uti?... Jag vill hoppas att han inte kommer hit mer igen. Till denna förhoppning suckade Hilda i sitt sinne ett andäktigt amen! Men ack! huru bedrägligt är icke understundom hoppet! Grefven kom igen redan följande dagen, han kom dagen derefter och så vidare i oändlighet. För Hilda börjades nu en pröfvotid af annat, men derföre just icke behaglifare slag än hon hittills erfarit; ställd, som hon var, emellan den gamle grefvens efterhängsna bemödanden att göra sig älskvärd, och svartsjukan eller rättare afunden hos den unga frun, hvilken icke med blida ögon såg sitt eget sköna intressanta jag eklipse-.