Aftonbladet – 6 maj 1868, sida 2

ARA NANNE KANE likhet emellan henne och den grekiske hjelten: likasom han älskade hon med passion att gra eröfringar, och ansåg den dag förlorad — men vi hugga ju i sten, vår smak för att uppdraga paraleller förer oss in på afvägar. Det var ju hvarken fru Berger eller Alexander den store utan kejsar Titus, hvilken hyste den fromma önskan att lyckliggöra hela menskligheten. Vid den täcka fruns ena sida syntes en ung göteborgare som nyss blifvit myndig samt derföre rest till Stockholm för att roa sig. tan skulle bli bankir, likasom hans salig pappa och alla dennes bröder. Kanhända sökte han vinna sina sporrar såsom affärsman, i det han gjorde sig artig för den unga frun, hvilken ansågs för ett litet Peru af kontanta behag — något som i våra praktiska tider tagit favör framför mindre redbara varor, såsom skönhet, älskvärdhet och mera dylikt. På grund af en aflägsen slägt skap med fru Bergers frånskilda man kallade de hvarandra: min kusin. Egentligen borde väl kusinaget ansetts upplöst såväl som det äkta vifvet, men det föll sig ej så noga. Den unga frun var eskorterad af två riddare. Numro två är en liten liflig bedagad sprätt. Trots den blonda peruken, ett parisiskt mästerstycke, samt ett par bländande hvita tandrader, hvilka endast hafva det felet att då och då visa det de äro infattade uti guld, i stället för i kött och ben — trots allt detta och mycket mera, som vi i tysthet förbigå, märker man beklagligtvis alltför väl att den gamle ynglingen lemnat sitt halfva sekel långt akom sig. Den ärade representanten för ålderdom och dårskap förefaller oss bekant. Hvem kan det vara?... Tålamod!