Aftonbladet – 6 maj 1868, sida 2

EN FRIAR — EN BEFRIARE!) Af författarinnan till Såpbubblorna. Dock! hon hade varit så olycklig i sitt äktenskap, En gammal svartsjuk gubbe, tänk! gammal — hur fasligt! En stor förtjenst hos den unga frun är att hon iakttager en prisvärd förbehållsamhet i allt hvad som rörer bedömandet af hennnes för detta skatt! Våra lynnen öfverensstämde icke... Skilnaden i ålder var så stor!... Ja, det kan inte bestridas: den uppgick inemot till tretti år. Hon vantrifdes på landet och han i Stockholm 0, 8. v. Men hvarföre i Guds namn gifte de sig då? höra vi någon läsare spörja som är älskare af grundlighet. Mitt herrskap! denna fråga torde vi med bästa vilja i verlden, dock omöjligt kunna besvara. Huru många äktenskap härleda sig ej från ett hvarföre! hvartill ännu ingen dödlig hittat något derföre! Hvadan kom det sig väl att herr A., som är så hygglig, ville ha fröken B., den fula, tråkiga menniskan? eller hur kunde fru C., den älskligaste varelse på jorden, finna behag hos sin man, den odräglige karlen? m. m., con grazie ad infinitum. Att alla dessa kontrahenter en gång, om också blott denna enda, varit ense, synes ju likväl klarligen deraf att de tu blifvit ett; men att inte menniskor oftare åtskilja hvad säkert ingen Gud förenat, se, det är hvad vi för vår del finna vida märkvärdigare. Fru B. jonior hade ledsnat att släpa på en kedja den inga rosor smyckade. M ed ett djerft Alexandershugg hade hon löst den gordiska knuten. Det fanns äfven en annan ) Se A. B. ur 87, 89, 90, 92, 94 och 97—100.