Aftonbladet – 2 maj 1868, sida 2

; j j i f i . blifvit genomförd. Det är klart att äf dess tillämpning åter underkas ij sensations-mordransakningen, hvil i de djupaste folklagren, Troll-Pe Helt nyligen i Sachsen och på de allra STOCKHOLM den Hoj. Frågan Om dödsstraffets afskaffande är en al dem, som numera alltjemt måste Jkomma på dagordningen i alla civiliserade länder, der. denna humanitetsreform ännu ej Osterrike, som nu på fullt allvar beträ liberala reformernas bana, ej heller kan lemna denna fråga ur sigte. Redan 1787 afskaffades dödsstraffet i detta land af Joset IT, men blef sedermera, till följd af åtryckningar från Franz I:s närmaste omgifning, återinfördt af sistnämnde kejsare år 1803, ehuru han i dekretet derom erkände, att brottens antal icke ökats efter döds vande. Inom det österri på sista tiden en stark opinion uttalat sig för det definitiva afskaffandet af detta straff och man kan förutse, att det icke dröjer länge, innan representationen och den nuvarande liberala regeringen i förening undanrödja äfven detta spår af den reaktion, som under första hälften af detta århundrade gjorde sig gällande i Österrike. Den OChonzkyska och åtskilliga andra processer ha äter bragt a bane detta ämne och Neue freie Presse uttalar sig derom i en artikel, som vi anse oss böra meddela. Hvad som der yttras om de österrikiska förhållandena har till en stor del sin tillämplighet äfven på de svenska; hvarvid dock bör anmärkas, att Sverge i flera hänseenden lämpar sig att träda i främsta ledet i fråga om denna reform, bland annat derföre, att duellen icke ingår i våra seder och att till följd häraf respekten för menniskolif är större än i de länder, der denna vidriga lemning af medeltidens barbari ännu florerar. Det österrikiska bladet yttrar: Mordransakningarne hålla på att öfvergå till en stadigvarande institution i hufyudsl: . Iderna. Liksom parlamentssessioner finns det mordsessioner, och betraktaren af politiska och sociala tidsföreteelser får sin blick fängslad af dem. Hvad ligger väl närmare till hands, än att frågan om gillande eller ogillande af dödsstraffet framtvingar sig på allas läppar, att isynnerhet den österrikiska rätten med sina egendomliga föreskrifter om märksam pröfning? Efter den Iken grej målet, har straffet blifvit på lagstiftningsvi äg behandlad i åtskilliga stater. naste dagarne i England, och i de båda Iderna med olika utgång. I Sachsen vann Ihumanitetstanken seger, i England dukade den under. Denna motsats i beslutet är ganska betecknande för kultursträfvandenas olikhet på kontinenten och i ö-landet. Under Idet att i det på ett högt gradtal stående I kulturlandet Sachsen regeringen bi ände sig straffets för Ttill den humanistiska iden: Heligt är menI viskolifvet, (den sachs fven förbrytarens, under det att ke justitieministern, fordom dödsvarare, öppet bekände sitt afIfall från den fordna de moderna kulturs igten och böjde sig för andenas ädla anda, under det att den sachsiska kammaren med j kb v ; Å en betydande ma förslag. straffets afskaffande, har det engel. mentet med ofantlig luralitet uttalade sig för dödsa parlaluralitet förkastat samDetta g, framstäldt i sambehandling, har visserli fande, att man kan antaga, att det nu I gavarande lagstiftningsförsöket lika väl som Igängesförhåll: Jutan en pinsam känsla kunna nalkas en sollatt döda fiender, om vi så tagligaste fakta gifva till Ifärliga, fasaväckande ligger i den fysiska gerTningen — så kunna vi icke afkläda dödsma ögonblick, som rättegången mot de sammansvurne från Clerkenwell kommer under gen i någon mån en politisk bismak, och beslutet till förmån för dödsstraffet torde väl också öfverskyggas af det politiska hatet mot fenierna. Men minoriteten för humaniteten var så ringa, till och med den berömde radikale socialfilosofen John Stuart Mill, förfäktaren af demokratiska frihetsideer, har i så äkta engelsk anda inlagt sitt votum mot dödsstraffets afs! rut enquete-försöket icke under några omndigheter skulle ha utfallit till fromma för I humanitetsiden. Engelsmannens sträfva sjömansnatur, som är van att lägre uppskatta menniskolifvet, har svårt att göra sig förtrolig med en idå, som hemtar sin styrka ur den ideala uppskattningen af menniskans lif, och derföre har just i England rörelsen till förmån för dödsstraffets afskaffande hittills gjort de minsta framstegen. Och hvarpå stöder sig väl ändock egentligen hufvudmotivet för dödsstraffets afskaffande? Just på samma företeelser, som utgöra mordets fasa! Hvad gör väl mördaren så förfärlig för sina medmenniskor, hvad är det som ingifver honom rysning för sig sjelf? Den dödades och den dödandes artlikhet och de fasor som omsväfva den döendet... Ja, vi vända oss bort från mördaren, derföre att han, en menniska, med medveten afsigt tillintetgjort en annan menniska, ett likartadt, sjelfmedvetet väsen, kött, blod och själ såsom han, derföre att han på det verksam maste sätt, genom att tillintetgöra en af desba lika danade medvarelser, stö mhällsfriden, som stöder sig på så många menniskors orubbade sammanlefnad! Vi vända oss bort från mördaren, emedan beröfvandet af penningar och egodelar, af rätt och ära, af frihet och kroppsligt välbefinnande är ett vida ringare ondt än utsläckandet af sjelfva lifvet, som ju inbegreppet eller samlingspunkten för alla öfriga håfvor, förutsättningen för deras njutande och för förnimmelsen af deras förlust. Huru äro icke vid det officiella dödandet, vid dödsstraffets användande alla dessa upp; rörande och ohyggliga momenter lika verj kande som vid mordet? Tillintetgöra icke äfven här menniskor ett likartadt väsen, omgifva icke dödsfasor äfven detta, och dettai tiofaldigt, ja hundrafaldigt mått? Och hvad utgör skälet för åtskilnaden? Jo, att mördaren förtjenat döden, men den mördade icke! Ar då detta ett skäl till berättigande? År I det icke snarare förkunnandet af en sats, Isom sjelf först tarfvar bevisning? Om just det fasansfulla ligger i tillintetgörelsen af ett menniskolif, om vi — såsom händelsen notoIriskt är — endast med rysning betrakta det officiella dödandets verktyg, skarprättaren, och utestänga honom från nästan alla umanden, om vi till och med icke dat, som är känd för alltför stor skicklighet edes genom de påäpna, att det förstraffet dess mennisko-ovärdighet; ty det medvetna dödandet förändrar icke sin natur, i hvilka former det än verkställes! eri att någon gjort nägot orätt, att han föröfvat det skändligaste, som kan befläcka en menniska, ligger intet berättigande att på honom föröfva detsamma som han gjort andra. Sambället är berättigadt och Tförpligtadt, att hindra en sådan menniska att ytterligare föröfva sådana onda, förfärliga dåd, men aldrig att sjelf föröfva en afskyvärd gerning under skydd af en helig rätts-ide, hvars sjelfva åberopande är en nästan icke mindre hädelse än Guds åkallande om bistånd till den blodiga gerningen af mördaren. Men ingenstädes blir ett framsteg i lagstiftningen om dödsstraffet mera nödvändigt än just i Österrike, der en alldeles egen lagstiftning egentligen gör hvarje slutförhandling mot en mördare till ett stridsfält, på hvilket den sistnämnde genom slughet, beslutsamhet, hårdnackenhet, korteligen genom ett bårdt cammansnännande af stälsatta nerv: