Aftonbladet – 1 maj 1868, sida 3

förmå sig att säga ett ord, fast gråten satt i halsen. Sjelfva modren upp i dagen — och lika stolt som hon.,. Den gamle mannen gick till fönstret och började en strid på lif och död med ett pår flugor som varit djerfva nog att också skaffa sig entrå för att bese rummen. tan att se sig omkring, utan att gifva akt på hvart det bar, ilade Hilda framåt. På lilla Aimees förundrande spörjsmål mumlade hon till svar ett otåligt: Tyst! jag ber dig... Låt mig vara! Orolig och rädd smög sig barnet till hennes sida och lade smekande sin hand på hennes arm. Hilda blef det icke ens varse. Slutligen bröt Aim6e tystnaden: Är du ond på mig, fröken? .. Har jag inte varit snäll? frågade hon sorgset. Dessa ord återkallade Hilda till sig sjelf och det närvarande. Tvingande de inre rösterna att tiga, smekte hon vänligt barnet under försäkran att hennes illamående nu vore förbi. Snart var samtalet i gång som vanligt. Äfven smärtan, sorgerna och qvalen äro, för de beroende, vårt samhälles slafvar, en lyx den de icke ega rättighet att hängifva sig åt. Slafven kan ryta af raseri, kan skaka sina fjettrar, men den som af ett vidrigt öde blifvit försatt i en beroende ställning, måste ofta nog, lik den spartanske gossen, befalla munnen att le fastän hans sår blöder — — Aimee och hennes unga lärarinna hade såsom förut var bestämdt tagit den kortare hemvägen genom parken. De voro helt nära hemmet då ett sorl af muntra röster nådde deras öron. Aimee stannade ett ögonblick för att lyssna. Se så,..! utropade hon i missnöjd ton. Nu är det förbi med allt lugn här 1 huset, på en tid åtminstone, Jag tycker hur hon