Aftonbladet – 1 maj 1868, sida 3

å vägen.,. Ni är säkert bergkungen, elle hur? fortfor hon och vände sig skrattande till den gamle mannen. Hur skulle ni annars kunnat få min frökens porträtt? Taflan föreställer en kusin till min husbonde, sade den gamle sakta, i det han kastade en skygg sidoblick på Hilda. Den unga flickan spratt till och for med handen öfver pannan, Er husbonde! upprepade hon långsamt, det skulle således vara, hon höll inne, likasom tvekande att uttala namnet på den man, hvilken kärleken till hennes rhor jagat i frivillig landsflykt. Min husbonde är ryttmästaren, baron Stjernkors, genmälte den gamle under en djup bugning. Många och olikartade voro de känslor som rörde sig inom den unga flickans bröst. Ilennes första rörelse var att gifva sig tillkänna för den gamle. Huru mycket hade hon icke att fråga honom om?!... Han hade sett hennes mor, sett henne under hennes glada, lyckliga ungdom, denna tid, till hvilken fru von Turne saknade mod att i minnet återgå och som bon aldrig ens omnämnde vid sina samtal med dottern. Åter hejdade sig Hilda, orden dogo på hennes läppar, ett oemotståndligt något höll henne tillbaka... Denne gamle man, som i allt ådagalade en varm och innerlig tillgifvenhet för sin husbonde, skulle han icke å dennes vägnar erfara ett slags skadeglädje att skåda i en förödmjukande ringhet den föredragne medtäflarens dotter?.. Och tänk om den gamle skulle uttala några ogillande ord, kränkande för minnet af henne, denna moder som Hilda så högt tillbad, — eller om han skulle yttra några förkrossande anspelningar på ovärdigheten hos föremålet för hennes val — Hildas far! — men en far, hvars känsla för de sina, tyvärr icke ens