Aftonbladet – 1 maj 1868, sida 3

5 zntsttttnt bakom de båda flickorna. De vände sig hastigt om och varseblefvo en liten gråhårig ubbe, hvars prydliga, ehuru gammaldags vrö antydde tjenaren. s Den här -solvisaren har stått i många hundra år och får väl stå här en rund tid ännu, återtog den gamle. Samma nytta gör den ock som en nyförgyld och polerad. För öfrigt passar den just bra: gammal och skräpig ser den ut, liksom allting annat här på stället., Ehuru den gamle mannen ställde sitt tal till barnet, hvilade hans ögon oafvändt på Hilda. Måhända skulle man kunnat förklara detta såsom den ofrivilliga gärd af beundran äfven ålderdomen skänker skönheten, men det var förundran, icke blott beundran, som utstalade sig i den gamles blickar. Jag hörde nyss att den lilla fröken önskade bese rummenp, fortfor han derpå, bugande, med denna sirliga artighet i ord och åtbörder som man oftast anmärker hos tjenare i aristokratiska familjer. Om det till låtes mig, så skall jag ha den äran att gå denna önskan till mötes. Ach, ja! säg ja, fröken! så är du rysligt snäll,, hviskade Aimöe jublande af fröjd. Hilda biföll naturligtvis, med en vänlig tacksägelse till den gamle tjenaren, hvilken ick förut uppföre en hög stentrappa, emelfn hvars breda, af regn och snö utvidgade fogningar grodde ett Yonigt bjertgrönt gräs, der maskrosorna blänkte fikt guld, bredvid en och annan lurfvig, filosofisk kavaljersparoll, hvars gråa hufvud tidt och ofta luggades af någon vildbasare till vindkår; ända tills blott den kala hjessan återstod — ett talande memento öfver all tings förgänglighet. Pen fomle mannen uppslog dubbeldörrarne först till en lång hvälfd korridor och deref