Aftonbladet – 1 maj 1868, sida 2

de äta bröd när man kastar åt dem, och de ha sitt eget lilla hus, måladt rödt och hvitt. Så är der en grön kulle med ett kinesiskt tempel ofvanpa och bjellror på taket, uu pingla när vädret blåser. Men här ser så ruskigt ut, bor här incon menniska? i Nej, tror jag... Baron, som nu rar om Högbro, är utrikes. Det lär vara en pewmal betjent som ser efter alltihop. Han ir varit här i förra barons tid. Här slutade gångstigen.... Det murkna trädgårdsstaketet hade längesedan upphört, troligen hade det fallit af sig sjelf, enligt gamla gärdesgårdars vana. Syrenhäcken, som delvis var utgången, lemnade vida öppningar öfverallt. Framför en af dessa stannade de båda flickorna, villrådiga antingen de skulle gå vidare eller vända om. Men Aimåe; hvilken säkert ansett sin dag förlorad, om hon ej fått se eremiten och svanorna samt höra bjellerklangen från det kinesiska templet, bad så enträget om att få fullfölja vägen, att Hilda måste gifva vika, mycket mer som dagen icke var langt amskriden. Sedan Aimee fått springa omkring i trädgården samt betrakta dessa underting på alla sidor, kommo hon och Hilda ändtligen till en inre gård framför fagaden af byggningen. En här befintlig gammal, mossig gråstenspelare med solvisare ofvanpå ådrog sig den lilla flickans uppmärksamhet. Rynkande smått på näsan, uttalade hon sin förvåning, patt en baron kunde ha en så ful och simpel solvisare, då den som mamma hade derhemma på Dahlby var så grann och såg ut som den vore af guld. Allt är icke guld som glimmar, min lilla vän! ljöd en fremmande, fast vänlig röst