Aftonbladet – 1 maj 1868, sida 2

kar, de tycktes med ett uttryck af narraktig enfald samt nyfikenhet betrakta den förnäma grannen; här åter yfde sig en rödmosig pior — pösande af välmåga syntes den anställa högst tillfredsställande jemförelser mellan sitt eget jag och den aftynande blomsterdrottningen, ibland hvars späda, blekt grönskande grenar, rosmarinen framstack helt djerft, likasom till ett elakt hån sina saftfulla, hvasst tandade blad. Dessutom, hela skogar af vallmo, alla möjliga specialiteter — från den mångdubbla hvita, till den enkla, högröda med svartbli ådror, uppspirande öfverallt och spridande sig lik smädelsens gift öfver hvarje faller storhet..... Men högt öfver dem alla — blomsterrepublikens nobili såväl som dess drägg — reste solens blomma sitt stolta hufvud emot dagens strålande drott, likasom hviskade hor på sitt stumma, men vältaliga språk: Hvad är ädlare?... Hvad är ringare?... Dricka ej alla lif och ljus ur samma kiälla?... Längre bort varseblef man ett till en del nedrasadt drifbus, emellan hvars remnor och öppningar nägra förvildade vinrankor framslingrade sig. Allt derinne bar denna prägel af ödslighet, som så tydligt betecknar ett hem, öfvergifvet af sina husgudar. Tycker du att här är vackert, lilla Aimåe? frågade Hilda, i det hon såg sig förvånad omkring. Åh nej, inte just här, men vänta bara... du har inte sett trädgården invändigt. Der stå målade bilder, de allra grannaste man vill se. En gubbe med brun kåpa och långt, hvitt skägg; han sitter utanför en grotta — Det är en eremit,, sade min förra guvernant. Nedom grottan finns en stor. damm med två svanor uti. De äro Jefvande, för