Aftonbladet – 1 maj 1868, sida 2

Iftermiddagarne företog Hilda i sin elev sällskap små utflykter kring den närliggand trakten. Fru Berger, som afskydde alla pro menader annat än i sin beqväma droska hade haft den artigheten att äfven ställ densamma till Hildas förfogande; såväl denn: som hennes unga elev föredrogo dock att er: samma och obehindrade ströfva omkring skog och mark. En förmiddag då fru Berger farit till sta den att möta sin äldsta dotter, hade Aime utbedt sig att få intaga middag tidigare äl vanligt för att kunna företaga en längre ut färd. Hilda, som alltid villigt fogade sig barnets små infall, när dessa icke företedd någon gemenskap med nycker, hade medgif vit detta och solen stod ännu i middagshöjd då båda passerade genom de grönmälad grindarne ut i den gamla lindallen, som förd ned till stora landsvägen. Den här lilla vägen till höger ha vi aldri; förr gått, fröken! låt oss se hvart den bär, ropade Aimte, som lik en ung killing hoppade förut i allen; än jagande de brokiga fjärilarne, stundom åter tagande ett skutt öfve dikeskantenoch in på åkern för att plocka en riktigt vacker blomma åt sin goda vän I dag får Aimce gå förut och visa vägen sade Hilda Icende. Derom kommo vi ju öfverens redan i morse. Vi ha god tid: Aimees mamma kommer inte igen förr än omkring klockan sju. Bra, bra! den lilla flickan klappade händerna af belåtenhet. Då skola vi gå til Högbro. Det är det der stora hvita. huset, hvilket ser ut som ett slott, derborta, öfverst på berget. Du kan inte tro, fröken, hvad der är vackert. Kom låt oss gå... vÅnda dit? Det blir väl nästan för långt. Dessutom hitta vi inte. Åh! det är inte svårt alls. Man skall