både denna bana och mer till; men då måste skatterna ökas och dermed skulle man icke vara belåten i landet. Utskottet hade tänkt sig att wi borde gå så varsamt tillväga med dessa byggnader, att vi hvarken behöfde låna eller öka skat.I terna. Yrkade bifall till utskottets förslag. t! Frib. Liljenerantz. En omkastning hade nu egt -I rum i den allmänna opinionen, i det man vid sista riksdagen och början af innevarande varit af den .Itanken, att man med varsamhet borde fortgå på jernvägsbyggnadens bana, men nu deremot ansig g böra skynda, såsom exempel på hvilken om. tning anfördes den förste tal., som vid sistlidne -Iriksdag röstade för blott 2 millioner till nordve) stra stambanan. Tal. ansåg att man icke borde låna större belopp, än att skilnaden mellan räntan Jå kapitalet och inkomsterna af jernvägarne ej blir -Istörre, än att den utan svårighet och allt för stor tunga för landets innebyggare kan betalas. I Grefve Posses förslag betraktade tal. såsom en ny I motion och hemställde till talmannen om prop tionsvägran derå. — Då banan, enligt hvad K proposition upplyser, ej kan bli färdig förr än loch K. M:t ansett att till detta måls ernående för T närvarande fordras 3,090,000 rdr, så vore denna Isumma det maximum tal. ville bevilja. Utskottets I förslag ville tal. icke biträda, emedan det vore I godtyckligt, taget till på höft. — Ett annat skäl jatt ej för fort påskynda arbetet vore att många I arbetskrafter skulle beröfvas jordbruket. I Hr Lindström fann den anmärkta omkastningen i opinionen ganska förklarlig. Den allmänna åsigten vid förra riksdagen, att så stora inskränkninIgar som möjligt skulle ske äfven i jernvägs-byggnaderna, hvilka man då ansåg böra bekostas med j lån lika stora som inkomsterna, denna åsigt härledde sig dels derifrån, att man ansåg den första riksdagen under det nya statsskicket böra undT vika så mycket som möjligt att upptaga lån, och I dels från de dåliga konjunkturerna på den utländska penningmarknaden. Då lån nu i alla händelser måste upptagas och då det icke blir möjligt att upptaga det inom landet, så hade ställningen blifvit så mycket förändrad, att man ej borde finna en omkastning i opinionen förvånande. Hvad den klandrade promemorian beträffade, så vore dess ändamål endast att visa, huru stora räntor, som för hvarje år måste utgå till följd af de olika byggnadssätten; den hade endast meddelat några sifferuppgifter, som nog vore riktiga, men icke gjort sådana beräkningar, som af ett par talare blifvit verkställda. Talaren lade äfven vigt på frågans unionella sida och påpekade vinsten deraf att ju förr banan blir färdig, desto förr lemnar hon behållning. Denallmänna rösten i landet, hvartill en talare vädjat, vore, att döma af de många motioner om nya jernvägar, som från alla kanter ingifvas vid riksdagarne, ingalunda så mycket emot ett kraftigt fortsatt jernvägsbyggande, som den talaren ville påstå. Hvad den päåyrkade propositionsvägran å grefve Posses förslag angick, fann talaren för sin del intet skäl dertill, och flera exempel från den föregående riksdagen skulle kunna företes, hvilka visade att ungefär likartade förslag icke mött ett dylikt motstånd. Hvad anginge de arbetskrafter, som skulle beröfvas jordbruket, så vore faran derför ringa i närvarande tid, då arbetslösheten är så stor. Yrkade bifall till grefve Posses förslag. Hr Muren ansåg att annuiteterna inom tio år skulle kunna betalas af jernvägarnes egna inkomster, om man nemligen finge döma (och hvarföre skulle man icke kunna det?) af våra jernvägars hittillsvarande utveckling, jemförd med de utländska. Det visar sig nemligen vid en dylik jemförelse, att våra utvecklat sig fortare än de utländska, och det vore intet skäl att antaga något annat hädanefter; tvärtom vore det sannolikt att utvecklingen hos oss kommer att gå så mycket fortare, emedan vårt land ännu är så mycket ouppodladt. Och då de utländska statsbanorna efter omkring 20 år kunnat betala annuiteterna, hvarföre skulle icke då detta bli händelsen äfven med våra. Utskottet har sagt, att arnuiteterna utgöra 4a millioner rdr. Detta vore dock så tillvida oriktigt, somi detta belopp äfven inberäknades de till 700,000 rdr stigande annuiteterna för de enskilda banorna — en upplysning, som återfunnes i förra riksdagens jernvägsbetänkande, men icke blifvit lemnad i detta. — Fortfar man, såsom vid förra riksdagen bestämdes, att använda inkomsterna af de nuvarande jernvägarne till byggande af nya, så är det klart att man med skatter måste betala annuiteterna. Det går dock icke an att fortfara på detta sätt: detta sätt att bygga skulle snart öra oss utfattiga. Att man någonsin gått in på enna väg vore en af orsakerna till den nuvarande financiella oredan. Antingen vore det nyttigt att bygga jernvägar eller också onyttigt. Är det nyttigt, så måste det väl ock vara nytti; att få dem färdiga så fort som möjligt. Och då det nu endast är fråga om att fullborda en redan påbörjad bana, så vore det dubbelt skäl att påskynda dermed så mycket som möjligt. Man hade sagt att denna bana skulle hufvudsakligen vara af politisk nytta. För sin del trodde tälaren tvärtom, att den i nationalekonomiskt hänseende skulle bli den vigtigaste och mest inkomstbringande af alla våra banor. Detta fann talaren också helt naturligt, då hon skulle sammanbinda två länder, som egnade sig åt olika förvärf och vore i stort behof af hvarandras alster, sågom den redan nu få landsväg rådande ganska lifliga och vidsträckta andeln nogsamt bevittnade. Dessutom skulle denna bana bli en transitobana, isynnerhet vintertiden, mellan Norge och föröfrigt hela kontinenJa samt Ryssland. — För den händelse proposion skmi.e vägras å grefve Posses förslag, afgaf talaren ett Anna., Som föreslog samma summa. Emedan tiden var långt framskriden och flera talare åtmälda, uppsköts uiskussionen till på eftermiddagen. atom