Aftonbladet – 30 april 1868, sida 2

Med en triumferande min sprang Aimee tillbaka ut i salongen. Nå, hvad var det jag sade ? ropade hon skrattande. Det var visst värdt... Hon kommer ju aldrig ihåg någonting... Ser du att jag hade rätt, fröken!... Huru glädjerikt ock tacksamt är icke lärarekallet, när föräldrarne göra allt för att underlätta dess mödor! Dagen derpå begaf sig fru Berger i väg, åtföljd af husmamsellen samt lilla Aimtes dockor. Ett par timmar senare åkte dockornas egarinna jemte sin guvernant ned till Riddarholmen, der ångbåten hade sin station. Hilda tog ett vänligt farväl af sin fordna beskyddarinna, fru Norling, hvilken jemte sina båda söner infunnit sig vid kajen, der de stodo och viftade redan på förhand. Det var de enda vänner den unga flickan egde i den stora, folkrika staden. ,Hon satte sin fot på den lilla ångaren. De ljumma, milda vårfläktarne spelade fritt kring panna och kinder. Junisolens blida strålar återspeglade sig i det glittrande perleskummet, som i yrande fart kringdansade båten, der den klöf sig väg öfver Mälarens yta. I höga, raka hvirflar uppsteg röken från de små vattendrakarne, som korsade hvarann i olika riktningar; än spred den sig vida i fjerran, än åter såg man den långsamt försvinna bland några bomullslätta molnskyar, hvilka lik en flock svanor summo fram öfver det djupblåa hvalfvet. Lifvet är dock rikt och skönt, tänkte den unga flickan. Molnen på hennes panna veko bort, och äfven ur hennes blickar återstrålade solljus, glädje och hopp. AR nrta