Aftonbladet – 29 april 1868, sida 3

De engelska skarpskyttarne. Midt i det nittonde århundradet, detta öfver sin civilisation och sina framsteg så stolta århundrade, har i England en händelse timat, som man icke hade sett på 80 år, d.v.s. alltsedan Wilhelm FEröfrarens landstigning. . Annandag fr då det engelska folket trodde sig ha fulla ferier och lugnt hängaf sig åt glädjen, angreps plötsligen Storbritanniens, och utan tvifvel hela verldens starkaste örlogsplats, staden Portsmouth, af en invasionsarme, och under en hel dag levererade mer än 30,000 man en hårdnackad batalj, i hvilken de nya gevären för första gången pröfvades i stor skala. Portsmouth, engelsmännens förnämsta arsenal, har på de senare åren blifvit ånyo befästad genom ofantliga arbeten; den skyddades dessutom af en betydlig sjöstyrka; man borde derföre finna det temligen öfverraskände, att fienden just valde denna anfallspånkt. Vi skulle icke ha trott våra egna ögon, men vi måste tro Times, som tyckes ha öfverlefvat katastrofen och till och med varit nog kallblodig att beskrifva den. Fienden hade, man har aldrig kunnat utröna på hvad sätt, bemäktigat sig två byar, i hvilka han anlagt starka positioner, och derifrån angrep han plötsligt garnisonens framskjutna poster, hvilka drogo sig tillbaka under fästningens och flottans kanoners skydd. Men denna framgång var icke af långvarighet, och historien om slaget meddelar oss följande: Vid första alarmsignal såg man höjderna betäckas af tusentals soldater, och en oafbruteneld besvarade fienden. Väl voro de belägrande ett ögonblick nära deran att vinna partiet, ty deras artilleri dånade utan uppehåll och tystade de belägrades eld. Men då uppträdde på skådeplatsen en ny försvarare, och denne kom från sjön. Det var flodtid, hvilket tillät kanonbåtarne att närma sig förande i släptåg de med kanoner bevärade och med manskap besatta sluparne. Den eld,som de öppnade på fiendens högra flygel, förändrade ögonblickligt stridens utseende. Fienden gjorde ett brådstörtadt återtåg, genast förföljd genom ett utfall af garnisonen, som sopade bort allt Horger sig. Broarne voro ej tillräckliga, man måste slå sådana, hvilket verkställdes med otrolig hastighet, på mindre än 15 minuter. Då ryckte garnisonen ut i massa, och slående till reträtt, koncentrerade sig fienden i de båda byarne. Der föreföll den lifligaste striden. För första gången slogos de frivillige på gatorna och ihusen. Hvarje tumsbredd mark försvarades på gatorna, i allserna, i husen, på ängarne. Ännu länge gjorde fienden, ehuru förlorande terräng, ett förtvilladt motstånd midt i en förfärlig kanonad och gevärseld. Men plötsligen kastade sig 97:de och 35:te regementena med flottans artilleri och med de nya gevären på fiendens högra flank. Det skulle vara omöjligt att an en föreställning om denna elds hastighet. et var en oupphörlig salfva utan afbrott, och mot dessa nya vapen skulle de gamla icke hålla bättre stånd än bågar och pilar fordomdags... Lugnom oss: det var på lek. Inga dödade eller sårade funnos; de båda enda offren för denna stora batalj voro en man, som kände sig illamående af trötthet, och en annan af hjertklappning. Det var något, ifall man var begåfvad med inbillningskraft. Desse 30,000 engelsmän inbillade sig kanske, att de försvarade sina hem och sina familjer och att de på sina fält hörde ropen af vilda fiendtliga soldater, som kommo för att i sina armar ibjälkrama deras söner och hustrur; de kunna nu vara lugnade genom: den lysande seger, som de: vunno öfver sig sjeltva, och de kunna tryggt återvända till sina embetsverk, kontor och handelsbodar, med ett ord till sina göromål. ;