Aftonbladet – 29 april 1868, sida 3

att, om någon eller några af dem gingo förlorad för hvarje sådan särskildt skulle erläggas 200 rd I bref den 7 dennes har nu, såsom vi geno professor Säves anförande till akademiska kons storiets protokoll för den 25 dennes blifvit om lysta, kammarherre Fahnehjelm lemnat anför professor den underrättelse, att väl tvenne af d från Upsala lånade runstenarne lyckligen blifv hemsände till Stockholm och när som helst kunn hitsändas; — men att den tredje, en af de störr (således Liljegrens J4 292 eller 570), olyckligtvi gått förlorad. Dermed tillgick så, att vid denn stens försel å pråm från Havre till Paris, till följ af en genom en väderby orsakad öfverhalning, ha i sin låda gick öfver bord och sjönk. Och då all dervarande sakkunnige enstämmigt förklarade, at ett — i alla fall högst osäkert — försök att frå elfbottnen upptaga den tunga lådan skulle kost minst 500 francs, så måste man afstå derifrån. — Kammarherre Fahnehjelm har ock, på grund här af, redan tillställt professör Säve assuranssumma; 200 rår, att genom honom till universitetet öfver lemnas. Vid samma tillfälle professor Säve ofvan angifn: datum härom underrättade akademiska konsistoriet framställde han följande tvenne a 1:0 At då dessa i universitetets ego så oförmodadt komn: penningmedel väl närmast törde Böra användas till gagn för dess fornsakssamling, de nämnda 20( rdr måtte till förräntning blifva insatta i akade miska räntekammaren såsom begynnelse till er stående fond för fornsakssamlingen, hvarmedelst det förut knappa årsanslaget kunde vinna någon, om ock en ringa tillväxt; 2:0 Att detvå öfrige runstenarne, som nu befinna sig i Stockholm, ej måtte blifva uppställda å sin förra alldeles undangömda plats, utan i stället föras direkt till Biblioteksparken, och der med en ringa utgift blifva placerade jemte de fem runstenar som der redan finnas. Dessa af professor Säve framställda förslag vunno konsistoriets enhälliga bifall. Öfver förlusten af den till Seinens botten gångna runstenen synes man så der temligen kunna tröstå sig, då den, tack vare professor Säves vakna förtänksamhet, blef rätt hederligt ersatt, och vi när i Upland just icke lida någon brist på runstenar. Vi hafva ock hört, mer än en allvarsam karl skämtsamt yttra, att det var synd, att icke le andra begge stenarne följde med. Man hade lå fått hela 600 rår. Utom meranämnde sten, hvilken om den i-en lägsen framtid blefve uppfiskad, utan tvifvel komne att sätta fornforskare myror i hufvudet och sifva anledning till mången snillrik hypotes, finas tvenne upländska runstenar på utländsk mark. Den ena (Liljegrens urk. J4 396) förskrifver sig rån Eds socken (Ed och Sollentuna) och blef 685 på begstan skänkt till England samt har sean länge förvarats i Oxford, der man visst icke kulle vilja sälja den för 200 rdr, om ens för nåot pris. Den andra (Liljegr. 779) härstammar rån Lilla Ramsjö i Hvittinge socken och blef i lutet af förra århundradet af en Seton förd till kotland samt skänkt till arkeologiska sällskapet Edinburgh, i hvars trädgård den finnes uppställd ch der en ung för fornrorkkning intresserad svensk jr några år sedan fann den samt läste dess runkrift, hvilket medförde fördelen af en ganska vigig rättelse i den af Liljegren antecknade inskrifn