Aftonbladet – 25 april 1868, sida 3

1) — Det stora marmormonumentet öjver aj llidne prins Albert i Hydepark i London skall om gifvas med en jättestor glaskupa(!) till skydd fö I väderlekens åverkan. I — Am Runensteinv, en ny opera a I Flotow, har blifvit gifven i Prag. ) — Ett fullständigt musik-konservatorium skal Iden 24 Juni öppnas i Kassel. ) -— Tragedien Phedra, hvars författare prin I Georg of Preussen är, har blifvit uppförd Schauspielbaus i Berlin inför hela det kongl. hof I vet och en äfven föröfrigt vald publik. DANHARIG Ett telegram från Kjöbenhavn underrätta 088, att frimenighedseller, som det numer: kallas, valgmenighedsförslaget blifvit i går landsthinget, med 36 röster mot 13, antage till tredje behandlingen. Denna utgång, son knappt var att vänta då thingets utskott af. styrkt förslaget, föranleddes hufvudsakliger af konselipresidentens bestämda förklarimg att ministdren, för den händelse lagen blefve förkastad, skulle resignera. Debatten, son började i onsdags, fortgick äfven under de båda följande dagarne, De med gårdagen: post anlända danska tidningarne innehålls endast redogörelser för första dagens debatt Sedan Liebe, såsom referent. tör majoriteten, oc Ploug för minoriteten af utskottet, närmare utvecklat och försvarat de motsatta åsigterna, uppträdde kultusministern. Han hi visade först derpå att det i statskyrkan förefunnes ett behof, som lagförslaget kunde afhjelpa. Det funnes många socknar som ej vore menigheter, utan blott och bart socknar, emedan der ej rörde sig något menighetslif. På den korta tid han varit minister hade till honom inströmmat petitioner i mängd om afhjelpandet af den på många ställen rådande kyrkliga nöden bland befolkningen. Den rätt förslaget gåfve förefölle honom vara så naturlig som möjligt. Den tilläte rörelse i en riktning som vore den goda och sanna; det vore ett stycke af lågkyrkan som man ville föra in i högkyrkan, och högkyrkan beböfde det, för att kunna få sin rätta höjd och djup. Lagen skulle måhända ej på många ställen begagnas, men dess indirekta verkan skulle bli stor, och presterna behöfde en sådan väckelse. Ministern visste af sin egen erfarenhet, hur lätt en landtprest, som sitter ensam ute i en aflägsen landsort, kan förfalla till rutin. Han skulle, om en fri församling bildade sig der han var prest, ej bli glad, men han trodde att den dock skulle verka välgörande på honom. Lagen vore blott en konseqvens af nutidens friare utveckling, och hvarföre fruktade man att få denna frihetens princip äfven införd i statskyrkan? Den evangeliska kyrkan, och isynnerhet den danska statskyrkan, hade ju aldrig stått i strid med friheten, och dessutom vore det ju ej en ny frihetsprincip som här infördes i kyrkan. Frimenighetslagen vore blott en naturlig konseqvens af lagen om socknebandets lösning. När man talade om att den förryckte socknarnes gränser, måste han invända att dessa gränser ej blefve mera förryckta genom denna än genom den nämnda lagen. Om man nu afvisade saken skulle den komma igen. Vid löffallstiden, när denna sal åter fylles, skall den komma igen och klappa på dörren i en olyckligare gestalt. Konseljpresidenten, som derefter uppträdde, framhöll att det vore ett oupplösligt samband mellan detta förslags antagande och lagen om kyrkokommissionen och redogjorde för ministerens ställning till frågan. RosenörnTeilmann (f. d. kultusnumera justitieminister) hade hvarken tilleller afstyrkt förslaget. (Munterhet.) Att Kierkegaard, som biskop, 1 sin förklaring ej uttalat sig så skarpt och klart som han skulle kunnat ha gjort, dertill låg orsaken i hans blida karakter. Omedelbart efter den förra sessionens slut begärde Rosenörn-Teilmann sitt afsked som kultusminister, och sedan man erhållit biskoparnes utlåtande, vände man sig till biskop Kierkegaard med anmodan att öfvertaga kultusportföljen. Den bestämmande orsaken dertill var hans ställning till frimenighetsfrågan. Då han gick in på att öfvertaga platsen, höjde regeringen en bestämd fana. Ministeren hade bildat sig för att lösa författningsfrågan. -Då denna sak var genomförd, koncentrerade den i förra sessionen hela sin kraft på armbtorganisationslagen. Man hade, efter dess genomförande, frågat sig hvad som dernäst vore vigtigast för landets utveckling och borde bli föremål för denna sessions verksamhet, och man hade trott att det vore en hofsam reform på det kyrkliga området, som ttills förblifvit orördt, medan dock ettkraftigt religiöst lif börjat röra på sig och fordra att bli tillfredsstäldt. Då Kierkegaard öfvertagit sin post hade det gladt konseljpresidenten att fnna att han delade hans uppfattning. Följden af det beslut man tagit såge man i förslaget om en kyrkokommission och det föreliggande förslaget. Han fann sig föranledd att redan på detta stadium af fråzans behandling bestämdt uttala hvilken betydelse ministören och särskildt han sjelf fästade vid den kyrkliga utvecklingen. Om andsthinget ville beträda den af utskottets majoritet föreslagna vägen, skulle oundviklisa följden deraf blifva den, att ministören afginso (stark sensation). Han lade så bestämd vigt på förslagets antagande, att han ej ville åtaga sig ansvaret för dess uppskjutande. Sedan derefter utskotts-majoritetens referent, Liebe, uttalat sin förvåning öfver denna konseljpresidentens förklaring, och den senare i anledning deraf förklarat att hans uttalande om regeringens ställning till frågan ej borde kunna förefalla någon oväntadt, samt Bindesvöll yttrat sig emot förslaget, afslöts deatten, för att dagen derpå fortsättas. Skalden Carl Borgaard, som förefattat och itversatt flera dramatiska arbeten för den cungl. teatern och under en längre följd af