Aftonbladet – 25 april 1868, sida 2

sammanfattar hr Rydberg i följande utlåtanden: hans resonnemanger utgöra en den hvassaste persifflage af teologisk spekulation i nittonde århundradet, och vidare: hans försvar för kyrkoläran är ett tveeggadt svärd, hvilket han svänger så oskickligt, att han vid hvarje hugg sårar sin skyddsling, utan att träffa sin motståndare. Pedagogiska anvisningar, grundade på den heliga skrift och erfarenheten. Efter Zellers ?Lehren der Erfahrunga till ledning för den svenska folkskolans lärare och vänner bearbetade och utgifna af Fr. Sandberg, follskoleinspektör. (Örebro, N. M. Lindh, 1868.) Svenska folkskolan saknar tyvärr en särskild, duglig organ inom den periodiska presmn. De litterära tidskrifterna sysselsätta sig icke med granskning af folkskoleoch folklitteraturen. Då emellertid allt flere och fiere af folkskolans officiella målsmön i sitt för dess lärare och lärjungar beräknade skriftleri visa sig vara ledda af tendenser, som är tanke stå i den mest afgjorda strid med en sann folkbildnings verkliga kraft, ha vi gjort oss till regel att framgent, i den för en politisk tidning största möjliga måtta med uppmärksamhet följa de litterära företeelser, som äro på engång vittnesbörd om och verkningsmedel för den ljusskygga anda, hvilken sedan några år fått makt med ledningen at vårt folkskoleväsende. Svenske utgifvaren af det arbete, hvars långsläpiga titel ofvan är anförd, förklarar att originalet intager ett utmärkt rum bland pedagogiska arbeten. Ehuru vi visserligen ej anse oss förpligtade att erkänna utgifvarens auktoritet detta fall, må dock hans försäkran gälla hvad den kan; vi få då endast beklaga, att utgifvaren utan all pietet bearbetat bort de utmärkta egenskaperna. De må ha funnits i originalet, i bearbetningen kunna de ej upptäckas. Titeln angifver, attarbetet innehåller pedagogiska anvisningar, och till tjenst för dem, som tilläfventyrs ej skulle kunna tolka btermen pedagogisk, tillägges för yttermera visso, att utgifvaren haft folkskolans lärare och vänner 1 sigte. Det bör sålunda vara afgjordt, att boken ej är skrifven för lärjungarne, för barnen, utan för barnalärarne. Om vi nu börja med början, så lyda inledningens första satser sålunda: när menniskan kommer till verlden, är hon i lekamligt och andligt hänseende ett svagt, bräckligt, hjelpbehöfvande, okunnigt och oförståndigt barn. I detta tillstånd är hon ännu icke hvad hon kan och bör vara; detta måste hon först blifva. För detta ändamål är hon begåfvad med allehanda kroppsoch själsanlag. De anlag, det späda barnet för med sig till verlden, äro visserligen ännu outvecklade och slumrande; men de äro mäktiga af utveckling, väckelse och lifaktighet., Derföre skola de ock utvecklas o. s. v. Årdet väl möjligt, att utgifvaren anser detta innehålla en pedagogisk anvisning,, behöflig för folkskolans lärare och vänner; skulle ej dessa veta, att det nyfödda barnet är svagt, att dess anlag äro outvecklade m. m.? Ehuru vi äro vana vid mycket från det håll, bland hvars representanter utgifvaren intagit sin plats, kunna vi dock ej föreställa oss en enfald såg omätligt naiv, att den verkligen anser dylika anvisningar nödiga till våra folkskolelärares ledning. Förklaringen ligger väl snarare deri, att pjollret är en af de väsentliga och konstanta karaktererna hos den andliga riktning, som vi finna att utgifvaren tillhör, eller den pietistiska skola, der man ena ögonblicket utslungar svaflade anatemer, och nästa ögonblick framläspar sin sirapssliskiga gudsnådlighet. Vi skola ej besvära våra läsare med långa utdrag ur eller vidlyftiga kommentarier till det utmärkta arbetet. Dock torde några, från olika afdelningar valda, prof vara tjenliga, på det man ej må föreställa sig, att den olyckliga begynnelsen är ett KO Förf. försöker sig uti inledningen (sid. 3 en smula i den filosofiska samhällsläran och uppställer tre af Gud stiftade samhällsföreningar, nemligen äktenskapet, staten och kyrkan. Denna lakoniska utsago erinrar oss om den af en filosofie lektor vid ett elementarläroverk i vestra Sverge använda lärometod, som bestod i att ingenting förklara, ingenting definiera, men indela allting, utan att nagonsin angifva (eller kunna angifva) ågon indelningsgrund. Samma suveräna förakt för logiken röjer sig iskolornas indelning (sid. 9) i privata och offentliga; för denna, indelning äro två indelningsgrunder angifna, af hvilka den ena heter ändamålet med deras verksamhet, hvilket således nödändigt lärer vara ett annat i en enskild, än i en publik skola! Om kyrkan får man veta (sid. 2 att hon innehar himmelrikets nycklar. Enligt hrr Zeller-Sandbergs auktoritet således ingen salighet utom kyrkan. At henne lärer frälsaren ha gifvit löftet: jag är när eder alla dagar intill verldens ända. Det sätt, hvarpå de hedniska folkens odling karakteriseras (sid. 10—12), är ett sande bevis på hvad haltbildning och seri i förening kunna åstadkomma. Hvad väl t. ex. en Sokrates inför den tyske rfattaren och hans svenske bearbetare? Ett ktligt stoftgrand. Ho kan bestå i deras arhets sken? Om skollärarens förhållande mot sina förnän undervisas vi (sid. 101—102): aen kristig skollärare betraktar sin pastor såsom ett verktyg af Gud satt öfver honom och vördar hoom 1 denna egenskap. Han vördar honom ifven såsom den, åt hvilken Herren anförtrott ippsigten öfver och vården om hela församingen, 0. 8. v. När han talar med skolarnen om pastor, bör det ske som när en ader talar med sina barn om deras farfaler, ty när skolläraren är som en fader för ina skolbarn och pastor såsom deras arfader, då står allt väl till Hvilka inerligt söta och högst upplysande och gagerika pedagogiska anvisningar! Läraren förhålle sig sjelf tyst och stilla, å utvertes som invertes; han bör hos baren inplanta hjertats tystnad (sid. 216). Bibeln mäste utgöra skollärarens egentliga ibliotek (sid. 8i). Naturligtvis ställas då j till honom särdeles stora anspråk på inigter t. ex. i geografi: skolläraren bör lära g att på globen och verldskartan igenfinna e fem verldsdelarne och sålunda få en ötvergt af de förnämsta länder, berg, sjöar m. . Å specialkarta bör han studera fädernesndet och — det förlofvade landet,. Tiorien skall studeras med anslutning till bliska och kyrkohistorien. Med dessa utdrag må det vara nog. Det inag Al OM 44 Sk ellännnna 34 hallen he