Aftonbladet – 24 april 1868, sida 3

Utskottets betänkande trycktes i medlet af April, och redan i slutet af samma månad förekom det till behandling i båda kamrarne. De flesta riksdagsmän, hvilka voro upptagna af löpande göromål, kunde följaktligen om detsamma blott erhålla en löslig kännedom; den stora allmänheten nästan ingen. Det skulle äfven svart visa sig, huru föga förberedd riksdagen var till den vigtiga frågars diskuterande, samt huru mycket spelrum okunnigheten i militära frågor lemnade åt partisträfvanden och enskilda intressen. I sjelfva verket var det föga underligt, om mängden af riksdagsmän ej hade någon kännedom om dylika ämnen. Den periodiska pressen, hvilken i Sverge spelar en så stor roll, hade under den föregående tiden gjort ga för att upplysa allmänheten, Fastän alla erkände, att försrars an, näst representationsförändringen, varit fäderneslandets vigtigaste fråga, hade derom i tidningarne, ätven straxt före och under riksdagen, högst obetydligt blifvit yttradt. Så länge det blott Ide att klandra och kritisera, oftast vissern ganska välförtjent, krigsstyrelsens och militärmyndigheternas förfarande, så länge hade pressen uppfyllt sin skyldighet, samt i tidnivgarnes spalter lemnat rum åt militära pennor. Men då det gällde att förbereda Ilmänheten angående den nya riktning, i ilken man borde gå för att vinna ett fullt betryggande försvar, då inskränkte sig pressen till stora ord och deklamationer om folkbeväpning, nationalförsvar, allmän värnepligt o. m. d., hvarvid vanligtvis Schweiz framälldes såsom idealet. De upplysningar, som iksdagen lemnades af några rer, dels om rätta beskaffenheten af det schweiziska försvarsväsendet, dels om militärstäåtistiska ämnen för att gifva de för saken intresserade några hållpunkter för omdömet, förbigingos med tystnad. Månne pressen, oaktadt det vanliga ropet om ensilighet hos militärer, började inse sin oför-! måga att dem förutan behandla militära frågor? Eller månne samma press började inse, att för ett kraftigt försvar visserligen kan komma i fråga en omflyttning, en förändring och jemnare fördelning af uppoffringarne för försvarsväsendet, men ej ett minskande, snarare ett ökande, af deras qvantitet, fastän den af fruktan att förlora populariteten ej tann för godt att derom orda för en allmänhet, som blifvit van att serveras med stora fraser och militäriskt snömos? Hurusomhels det säkert, att inom allmänna meningen, såsom i början af denna uppsats är yttradt, rådde den största förbistring i afseende på åsigterna rörande den ra frågan, samt att denna förbistring n naturliga motsvarighet inom rik: fann gen, äfvensom att detta Er ett eklatant sätt b lef synligt vid behandi utskottets betänkande. Fastän med föga utsigt att lyckas, vill man dock försöka en öfversigtlig skildring af af de hvarandra korsande åsigter och intressen, som inom kamrarne yppade sig. Alla, med undantag af dem som representerade den kungliga åsigten om allenast 50,000 man, voro ense derom, att den aktiva armåns styrka betydligt borde ökas. Men då några dervid hoppades kunna hålla sig inom de närvarande pekuniära och personliga uppoffringarnes gräns, funnos somliga, som i detta hänseende bestämdt fordrade besparingar, un der det andra yrkade på ökade utgifter, utan att dervid det ringaste bekymra sig om landets förmåga att bära dem. Till de besparingsfordrande hörde de gammal-liberala, som, sin gamla vana trogna, fortfarande deklamerade mot stående armeer, flottor och fästningar samt öfver hufvud mot allt hvad -af försvaret kostar penningar, och hvilka kullkastade alla invändningar med trotiformeln folkbeväpning. Till de anslagsyrkande hörde, likaledes efter vanligheten, de konservativa och militär-aristokratiska kretsarne. Afven i afseende på frågan om stam eller icke stam rådde samma olikhet i åsigter Somliga ville ha en ren folkbeväpning, som den schweiziska, men utan att vilja öppna öronen för de ganska betydliga öfningar och penninguppoffringar, som dermed äro förenade Andra ville ha en stam, som allenast utgjordes af befälskadrer och specialvapen, men fö ingen af försvars