oförmögen att på egen hand reda sig eller sjelf förvärfva sig sitt nödtorftiga uppehälle, blott han till någon ringa del understödes af sina bättre lottade likar, och det gifves ej så få blinda, som, genom sina anhörigas eller vederbörande kommuners medverkan, redan hafva nog af sitt arbete. Men beklagligen finnes det ett ännu större antal, som, efter att hafva lemnat härvarande läroanstalt ör blinda med god färdighet i åtskilliga slöjder, let oaktadt återsjubkit till sysslolöshet, ja, understundom till tiggeri, just af brist på ofvannämnde Hichankommande understöd, hvarigenom de för deras uppfostran och undervisning af samhället bekostade medel blifvit gagnlöst uppoffrade. En ringa hjelp beredes visserligen härvarande elever derigenom, att nettobehållningen af deras vid läroanstalten förfärdigade arbeten insättes och förräntas i Stockholms sparbank samt vid deras afgång till dem öfverlemnas för att jemte något materialer och verktyg, som de likaledes erhålla, blifva en grundplåt för deras framtida verksamhet och utkomst. Men dessa penningar, som vanligen uppgå till 50 å 100 rdr, äro, som man lätt kan tänka sig, alldeles otillräckliga, för att den blindes utkomst derigenom blott någorlunda skulle kunna vara betryggad. Fördenskull hafva undertecknade icke dragit i betänkande att vända sig till den ärade allmänheten med anhållan om bidrag till ett arbetshem för blinda i hufvudstaden. Ändamålet med detta arbetshem vore ej att göra den blinde till underhållstagare, utan att bereda honom sysselsättning och arbetsförtjenst, hvarigenom han skulle sporras till arbete och sjelfförsörjning. Som arbetshemmets närmare anordning till stor del blir beroende af de medel man lyckas anskaffa, kunna några detaljer här ej framställas; dock må nämnas, att dess hufvudsakliga ändamål bör vara att lemna den blinda arbete, anskaffa lämplig och billig materiel såväl åt den i hufvudstaden som i landsorten boende, inköpa hans tillverkningar, eller ock draga försorg om deras försäljande för hans räkning. Vi måste dock tillägga, att en och annan blind: saknar den förmåga, som berättigar till att draga. fördel af denna anstalt, och sådana måste, so ligt nog, hänvisas till fattighus och försörjnin, anstalter. Den här framstälida omtanken för den blinde är icke ny. Nästan alla civiliserade länder hafva dan mer eller mindre goda anstalter, i denna syft ning, och hänvisa vi på hvad som blifvit gjordt i Sachsen och Danmark. I det förra landet har understödsfonden för de från institutet utgångne blinda stigit till det betydliga belopp, att, sedan 165 blinda år 1866 blifvit understödde med 5260 rår, återstår ett kapital af 95,510 rdr sv. I Danmark lades grunden till en sådan anstalt för 3 4 år sedan, och för denna insamlades inom kort tid 20,000 rår sv., hvarefter den började sin verksamhet. I båda dessa länder kan således den blinde känna sin existens betryggad. De, som äro hugade att till ett sådant arbetshem lemna bidrag, antingen årligen eller för en gång, torde insända medlen till någon af undertecknade. Sedan så stort belopp, blifvit samladt, att man anser anstalten kunna börja sin verksamhet, sammankallas samtlige delegarne genom annons i tidningarne för att öfverlågga om dess organisation och verksamhet. Influtna medel redovisas i tidningarne. Er. Moren, O. E. Borg. Öfver-hofpredikant, ledamot i — Direktor vid institutet för. T ionen öfver institutet för döfstumma och blinda. döfstuspma och blinda. Otto Åstrand. Lärare vid institutet för döfstumma och blinda. Stockholm och Manilla i April 1858. Subskriptionslistor äro tillgängliga i flera af hufvudstadens bokiådor. sot E UDEN