Aftonbladet – 24 april 1868, sida 2

Kom hit bort! här hörs det inte hvad vi sÄgan, hväste fröken Emerence i det hon vinkade åt majorskan att gå in i alkoven, der mor och dotter satte sig tätt bredvid hvarandra uti en der befintlig hvitmålad pinnsoffa, som betäcktes af ett grönt flanelltäcke med röda och gula fransar. Majorskan lade sin mun till dotterns öra: Du har sjelf hört? Ja, visst har jag hört. Hvad skall man göra? Hvad skall man göra! skaffa dem det de begära och det så fort som möjligt, eljest blir man aldrig af med dem. Jag känner v. Turne; han vore i stånd att springa här hvar dag hela sommaren igenom, tilldess han får flickan placerad. Tror du det? suckade majorskan med jämmerlig uppsyn. Ja bevars! så mycket mer, som jag hyser starka misstankar om att hela hans begäran bara är en förevändning för att komma sig in här i huset. Hur menar du? Mamma förstår da ingenting heller... Han är enklipg nu — och — fröken tystnade, slog ned ögonen och fingrade på förklädesbandet. Efter en paus återtog hon: Jag tror icke att v. Thurno glömt sitt första tycke... ja! jag an nästan säga att jag är öfvertygad derom.. en Emerence, som vädrade en friare, ville för ingen del skrämma bort en slik rara avis... Redan tvenne tiotal af år och litet derutöfver hade hon förgäfves väntat på hugsvalarens ankomst. Det ena solhvarfvet efter det andra sjönk ned i tidens haf; djupa runor efterträdde ros och lilja på fröken Emerences kinder och panna — elaka menniskor påstodo att de nyssnämnda blomsterna aldrig funnits derstädes —; håret fick en mera de