verk icke blifvit byggda, men deremot är troligt att flera materielt nyttiga inrättningar funnits äl nu — och om sådant händt, kunde talaren ickt finna att förlusten varit mycket att beklaga. Fun nes emellertid någon anledning att befara de fat tigare klassernas alltför stora öfvervigt till sam hällets skada, så låge deri en dubbel maning fö de förmögnare att genom förbättrad undervisning och genom eget personligt föredöme och delta gande i de kommunala angelägenheterna förebygga möjliga vådor. Talaren önskade en obegränsad rösträtt åt alla som skatta till kommunen. Hr Jöns Pährsson ansåg, att om någon af de närvarande riksdagsmännen skulle vara nog olycklig att förlora sin förmögenhet, icke hade han derför förlorat sin intelligens; hvarjemte talaren höll före att de intelligenta arbetarne icke borde testas från rösträtt i kommunens angelägeneter. Hr John Ericson var ense med utskottet deruti, att all lag bör hvila på en riktig princip; men förmögenhetsprincipen är ej riktig, emedan den icke hvilar på bestämda grunder. Till grund för den kommunala rösträtten borde ligga icke den summa hvar och en betalar, utan den uppoffring hvar och en för kommunen verkligen gör. — Utskottet har fruktat att genom per-capita-röstning karaktersskilnaden kamrarne emellan skulle försvinna. Hvad städerna beträffar har således utskottet fruktat, att stadsfullmäktige skulle blifva så förändrade, att de i landstingen insatte personer med mindre bildning och förmögenhet, hvilket åter i sin tur skulle inverka på första kammarens sammansättning. De mindre bemedlade hafva hvarken tid eller lust att i allmänhet taga del i de allmänna angelägenheterna, utan utse gerna till stadsfullmäktige dem de ha förtroende för. Derför vore ingen skilnad i sammansättningen af dessa fullmäktige att af utsträckt rösträtt vänta, men deremot mycket mindre missnöje med besluten. — Hvad beträffar landet, så vore der ännu mindre någon fara af per-capita-omröstningen, då man vet huru mycket inflytande en förmögen man vanligen utöfvar i en församling, och att han får alla de förtroendeuppdrag han vill och kan sköta. Erfarenheten visar också, att vid valen till elekItorer för utseende af ledamöter till andra kammaren utsågos ej stort mer än hälften bönder; -J och att dessa icke missbrukade sin röstöfvervigt, jär en känd sak. Att således landstingen och dermed första kammaren ej skulle blifva väsentligen förändrade genom per-capita-röstningen, ansåg talaren vara tydligt; och ett korrektiv deremot funnes för öfrigt i grundlagens stadgande Jom census för första kammarens ledamöter, äfvenIsom i den omständigheten att de ej erhölle erHsättning för sin vistelse vid riksdagarne. Å En annan våda af nyssnämnda röstsätt har man sett deri, att allt för stora skatter torde bli pålagda. I allmänhet gäller dock, hvad äfven förhållandet vid riksdagen synes gifva vid handen, att de mera bemedlade äro mera benägna att bevilja skatter. Man har äfven fruktat en alldeles motsatt våda. Talaren fann icke otroligt att man i början skulle draga in på staten; men då man på de flesta ställen torde hafva gått för långt, d kunde ett återhåll icke skada, och dessutom skulle det snart reglera sig, då de mindre bemedlade lärde sig inse, att största delen af kommunalskatterna länder till deras egen fördel. — En talare från Göteborg har sagt, att ingenting händt, som föranledt framställandet af detta förslag just nu. Jo, det har händt, att de, som äro uteslutna från rösträtt, börjat yttra missnöje deröfver. Talaren hade sig icke närmare bekant, huru förhållandet vore i Göteborg, men visserligen hade man skäl att antaga början af tusenåriga riket, om icke missnöje skulle förspörjas i ett samhälle, der 10 personer öfverrösta mer än 7000. — För att visa hvilken förmåga per-capita-omröstningen har att intressera den stora mängden, nämnde talaren, att i riksdagsmannavalet till ledamöter i andra kammaren för Stockholm deltogo 45 procent af de valberättigade, eller nära hälften, då deremot i sista valet till stadsfullmäktige blott so:del af de valberättigade deltog. Men då talaren trodde, att man ej på måfå borde inkasta personlighetsprincipen i kommunalförfattningarne, hvilka dessförinnan borde omarbetas; och då intet skäl funnes att för detta ändamål återremittera betänkandet, återstode intet annat, än att ingå till K. M:t med begäran om kommunallagarnes omarbetning i syfte att erhålla per-capita-omröstningen i dem införd. Hr Oia Jönsson. Man har frågat, hvarföre den, som icke erlägger bevillning, skall förnekas rösträtt; jo derföre att han ej är oberoende. Man har äfven sagt, att kommunen skulle vara ett bolag och att således hvar och en borde rösta i förhållande till sitt Didraf, såsom i bolag. Kommunen, eller samhället i allmänhet, är icke ett bolag, ty i ett bolag ingår man frivilligt, men ett samhälle måste man tillhöra. Man har ytterligare frågat, hvilka vådor härröra af det närvarande tillståndet. Tal. trodde att det vore våda nog, om en person kunde afgöra kommunens angelägenheter i strid mot alla de andra medlemmarnes önskan, hvilket kunde komma att bli händelsen äfven med utskottets förslag. Dessutom vore det en stor våda, att tvinga arbetaren att öfvergifva sitt land, der han ej finge åtnjuta sina medborgerliga rättigheter. Man hade äfven påstått att tal. hotat med revolution, då han sagt att, om de fattigare klasserna ej godvilligt erhölle sina rättigheter, skulle de taga dem. Dermed hade tal. endast åsyftat, att de skulle taga dem med den makt, som är starkare än alla verldens bajonetter, nemligen sanningens. Tal. vidhöll, sitt förra yrkande. Hr Åstrand. Man har påstått att de mindre skattskyldige vore lika intresserade af kommunens angelägenheter, som de hvilka lemnade större bidrag till kommunens bästa. Tal. beklagade att han icke kunde dela denna uppfattning. I allmänhet hade han funnit, att om ett företag af vigt skall genomdrifvas, så måste det ske genom ett fåtals ansträngningar. Så t. ex. skulle folkskolan icke hafva gått så fort framåt som skett, om det stora flertalet egtatt derom besluta. Först vid Deskattningsfrågor var det på landet vanligt att de mindre jordbrukarne infunno sig i kommunalstämman för att begagna sin rätt; eljest funnos vanligen blott två å tre närvarande jemte ordföranden, och denna erfarenhet vore ändå häm. tad från den ort, der förmögenheten är ganska jemnt utredd. Tal. vill icke neka att arbetaren kan hafva lika stora yuer som den förmögnare och mera bildade; men detta hör till undantagen. Och så länge folkskolan och de kommunala institutionerna vore i sin barndom, vore vi, yttrade tal., fantaster, om vi trodde, att de i ett slag skulle vinna manlig mognad och fullkomning: genom en ! lagbestämning. För öfrigt motsatte sig tal. det påståendet, att kamrarne, till följd af sin samman! sättning, skulle representera ett rörligt och ett 4 Kr PR fe ee 1 I Te FE Ra konservativt element, emedan historien syntes visa, att allmogen, bönderna, i alla tider visat sig vara samhällets konservativaste klass, hvilket också vore ganska naturligt då de vetat med sig, attl: ytterst på dem hvilat statens tunga och statens ! kontinuitet. Vidare varnade tal. att alltför ha-! stigt gifva uppkomlingar full medborgarerätt, ett1 misstag som varit det gamla Roms förderf, äfven-, som för att låta leda sig af stora ord och dagens vindkast. Yrkade bifall till utskottets förslag. i Hr Vonugt befarade att missnöjet, om per-capitas omröstningen infördes, icke skulle blifva mindre 1 än förut. För öfrigt trodde tal. att farorna deraf t i städerna icke skulle bli så stora som påstås, då det är att antaga, att ej särdeles många finnas, I åtminstone i de mindre städerna, som täfla om de , kommunala förtroendeuppdragen. Men lika litet 1 kunde tal. låta öfvertyga sig, att massan öfverger e fäderneslandet af saknad utaf de medborgerliga rättigheterna: dertill vore helt andra orsaker grunden. De som på allvar önska en reform ansåg tal. böra antaga utskottets förslag, emedan man äfven på den vägen skulle komma till det efterlängta e målet: personlighetsprincipen. Yrkade niall. Hrr Ljuslio och Anders Eriksson Trade att punkten måtte med ogillande läggas till handlingarne. Hr Wedberg yrkade bifall. Hr Ridderstad. Missnöjet med de nuvarande bestämmelserna ansåg tal. ega sin grund deri, att folket icke kan känna igen sig i en lagstiftning, ; der man ej förmår upptäcka menniskan, utan epdast skattebidragen. Detta missnöje är gansks allmänt och har på många ställen gifvit sig luft. Förmögenheten såsom orundval för rästrättan vara dan 2 5 bat i i