Aftonbladet – 23 april 1868, sida 2

— Wijkanders förfalskningar hafva, säger Nerikes Allehanda för i gär, bestått icke blott uti skrifvande af falska namn, utan har han ock, efter hvad man numera erfarit, begagnat falskå sigiller 0. s. v. Den i Kjöbenhavn högt värderade polisinspektor Hertz, hvilken på danska fordringsegares vägnar varit på ett kort besök härstädes och ji går återvände till sitt hem, medförde nemligen de förut omnämnda falska papper, som innehafvas af hrr Smidt le Maire i Kjöbenhavn för 30,000 rdr och afKiöbenhavns privata laanebank för 60,000 rdr, och befunnos dessa papper, som vi blefvo i tillfälle att få se, sålunda förfalskade: Till Smidt le Maire voro utställda ett par Wijkanders vexlar å tillsammans 30,000 rdr och var, såsom omslag till dessa, fogad en förbindelse af justitiekansler von Koch, expeditionssekreteraren Loven, öfverste Wijkander, professor Lovn, justitierådet Adlercreutz, hofrättsrådet Hindbeck och häradshöfding Ekström, hvarförutom handlingens riktighet var bestyrkt af notarius publicus dAubign6 i Stockholm och försedd med hans expeditions blåa stämpel. Wijkander har vidgått att å denna handling , alla namnen, utom hans eget, äro falska. Afven hela notarialpåskriften och dess stämpel äro förfalskade. Stämpeln ser vid första ögonkastet ut att vara i behörig ordning, men tål ej en närmare granskning. Det andra papperet, lånebankens å 60,000 rdr, är utfärdadt af Wijkander i sistlidne Februari månad och belånades den 4 Mars samt utgör antagligen hans sista, men också längst drifna förfalskning. Såsom borgen för denna förbindelse finnas tecknade namnen N. S. v. Koch, A. Silfverstolpe, S. Loven, L. J. Loven, A. Adlercreutz, C. M. Hindbeck, Stockenström (?) och C. G. Lejonhjelm. Alla dessa namn äro försedda med sigiller, falska liksom namnen. Under namnen Koch och Lejonhjelm ser man deras adliga sigiller, hvilka, såsom det tyckes, blifvit löstagna från annat håll och skickligt fästade på paperet. Vid namnet Adlercreutz är fogadt ett elt litet sigill. De öfriga äro utrustade med temligen simpla, behörigen påtryckta sigiller med ett par bokstäfver i hvarje, motsvarande namnens initialer (äfven vid namnen Silfverstolpe och Stockenström). Sigillerna lär Wijkander säga sig hafva köpt i Stockholm. Personer, som talat med Wijkander i häktet, säga, att han är, som man kan tänka, djupt bedröfvad, men lugn. Han lär yttra, att han med visshet trodde sig ha kunnat klarera hela denna massa af förfalskningar, om — han fått ostörd behandla dem i ytterligare tre år. Så förmånlig visade sig nu den ärliga delen af affären, som med framgång drifves i storartad omfattning. Rörande wlsboda bolag börja, efter hvad man sagt oss, dess grannar tro och hoppas, att verksamheten skall fortgå orubbad och, såsom vilkor för ett sådant förhållande, bolagets fordringsegare efterhand blifva godtgjorde. Blir denna sägen verklighet, så vore det mycket hugnehgt. Och hvarför skulle man ej tro derpå? Om Wijkanders kanske något sangviniska förhoppningar skulle vara blott till hälften sanna, så är ju ändock Ölsbodaaffären i och för sig god, inberäknadt dess skuldbelopp; och de moraliska skälen, som nödvändigtvis måste väsentligen inverka på bolagsmännen, äro i sanning talande. Man bör sålunda kunna hoppas, att denna ledsamma sak vinner den bästa upplösning, som numera är möjlig, nee — Abyssinien år 1868. Man måi lägga hvilka motiver som helst till grund för den engelska expeditionen till Abyssinien, antingen nödvändigheten och rättigheten att skydda eller hämnas sina officiella representanter, dem kejsar Teodor fängslat, eller det mera dolda skälet att ta.a tillfället i akt att fatta fast fot i ett af de länder, hvarest närmast och genast handeln kan komma att draga nytta af den för verldstrafiken snart öppnade Suezkanalen, så kan i alla fall icke nekas att stora fördelar för den geografiska vetenskapen genom denna expedition skola vinnas. En större detaljkunskap om de länders geoorafi, som indragas inom kretsen af verlds