Aftonbladet – 22 april 1868, sida 2

tilltänkta besöket hos majorskan v. Snobben. Hilda lydde tigande, påsatte hatt och kappa samt följde sin far, hvilken tog vägen fram till Kungsholmen, der han ändtligen stannade utanför ett stort stenhus, beläget ungefär midt emellan sjukhuset och kyrkogården. De stego uppför tvenne ljusa, breda fast illa stenlagda trappor och stannade ien rymlig förstuga, med en tambur på höger hand. hvartill dörren stod på glänt. Under det de dröjde der, tvehågsna om de borde stiga in eller bulta på — ringa kom inte i fråga; klocksträng var bannlyst såsom en öfverflödig lyxartikel — träffades deras öron af en gnällande röst, hvars ljud påminte om en sprucken barntrumpet: Skynda dig att krita fönsterna, Kristin, medan vi äro borta, och om någon kommer, så svarar hon att hennes nåd och fröken äro på landet. För tusan! de ämna fara till landet, de också. Vi komma just i grefvens tid, hviskade kaptenen och tog ett djerft steg in uti tamburen, i det han vinkade åt sin dotter att följa. En barbent, frodig piga stod på en trappstege strax innanför dörren; hon väsnades och slog vildt omkring sig med en lång dammborste ofvanpå ett stort brunmåladt klädskå till icke ringa men för den gipsade ta hvarifrån ett helt regn af gipsskärfvor ha; lade ned till välkomsthelsning öfver de inträdande. Ingen spindel kan jag se till, fröken! skrek den feta pigan, flåsande af ansträngningen. Jag säger henne, att fu såg en stor etterspindel, när jag tog ned hattasken. Kristin är alldeles olycklig om hon inte tar bort spindeln, hördes nu en lika pipande stämma, fast mindre skrällig än den första, ljuda till svar från det inre af helgedomen.