Aftonbladet – 22 april 1868, sida 2

niskobarnen, hvarför sjöng det icke en vaggsång för henne, som var så arm på jordens skatter?... Ack, det ges tillfällen i lifvet då öra och hjerta äro slutna, då man upphört att hoppas, upphört att älska; lycklig den som då eger qvar den sista af de tre skyådsenglarne: tron, som, lyftande en flik af det fördoldas täckelse, låter oss ana att bakom den slutna porten förvaras lösningen af lifvets gåtor. Hvad skulle hon väl hoppas? En graf vid sidan af sin moder... Hårdt nog att vid sjutton år hoppas allt af döden, vänta intet af lifvet ........ Ingen må tro att kapten v. Turne kände sig det minsta generad då han vid inträdet i salen fann sig ansigte mot ansigte med sin goda vän och björn, skomakaren. Dertill var han alltför fördomsfri. Lätt och obesväradt gick han att skaka hand med denne, gjorde tusen ursäkter för sin försummelse att afbörda sin skuld, försäkrade sig vilja med allra första godtgöra densamma; yttrade skämtande några artigheter till frun öfver hennes ungdomliga utseende och lemnade det värda paret helt förbluffade öfver en sådan flux de bouche. Fru Runivs, som afskydde kaptenen, hade sprungit ut en aunan väg då hon hörde hans röst i salen. Hilda var således ensam vid hennes fars inträde. Hon uppsteg och räckte honom handen, den darrade icke ens; det var icke första gången den unga flickan öfvade konsten att beherrska sina själsrörelser. Väl var kinden färglösare än vanligt, men ytan var lugn. Kapten v. Turne märkte ingenting; han fäste sig aldrig annat än vid ytan. Äfven för sin dotter hade kaptenen ett skämt och en artighet till hands, jemte det han anhöll om hennes sällskap i och för det