och förtär, men långsamt, stycke för stycke, de olyckliga offren för bådas tyranni. Långt lyckligare hade den unga flickan varit, om Kon fått i arf sin fars muntra lynne och bekymmerslösa lättsinne. Skulle hon måhända velat byta, om valet stått henne fritt? Vi tro det ej. Hilda hade afgudat sin mor. Hon såg i fadren upphofvet till hennes olycka. Ingen barnslig kärlek, endast pligtkänslan, talade i hennes inre till hans förmån. Likväl var han hennes far; hon kände sig således lika djupt sårad, lika bittert kränkt som om hon verkligen älskat honom, då hon erfor den allmänna missaktning, för hvilken han genom sin haltlösa karakter och sin bristande redbarhet gjorde sig till föremål. Och sedan — hur outhärdligt att vara ett föremål för allas ömkan, att nödgas med tacksamhet emottaga välgerningar, dem hon aldrig skulle kunna ätergälda, och af hvem? — af hennes mors fordna tjenarinna... Att tå ligt lida tanklösa frågor, ogrannlaga anmärkningar, hänsyftningar, alltför tydliga att kunna missförstås... Allt detta var dock blott en ringa del af Hilda v. Turnes dagliga erfarenhet. Hon kände sig nedtryckt till jorden af alla dessa tyngder som brände sig fast likt smält bly, och från hvilka hon tycktes sig aldrig kunna bli befriad. Hon qväftdes af brist på luft — luft att andas ut — andas fritt; och med en känsla, närslägtad med afund — den var dock helt flygtig, ilade hennes tanke hän till den aflägsna kyrkogården, i skuggan af hvars lindar hennes moder sof den sista sömnen under det enkia svarta furukorset. Men hon var ju ong!.. Ungdomen är hoppets tvillingsyster!... Hoppet, denna vänliga rosenkindade fe, som med sina trollsagor tjusar och bedårar men