Aftonbladet – 22 april 1868, sida 2

RN i köld och förakt, visste ingen mer än ud. Inför verlden förblef hon till sista ögonblicket af sitt lif den hängifna, älskande, allt uppoffrande makan. Om sin ungdom, sina vänner och anförvandter talade hon ytterst sällan; all gemenskap med dessa tycktes bruten för att aldrig mera återknytas. Såväl kroppssom själslidanden bar hon ensam, föraktande att dela en börda, hvars tyngd måhända utgjorde det rättvisa straffet för en stolthet, en egenvilja, som väl deraf kunde krossas, men icke böjas. Den allvetande, som ser och räknar alla tysta tårar, var det enda vittnet till hvad hon led och den ende, inför hvilken hon förödmjukade sig. I bönen möttes modren och barnet, båda lika slutna, lika otillgängliga för hvarandra som för verlden. Mängen natt när de tröga timmarne en efter annan skredo förbi, mången morgon när den tidiga dagranden färgade skogstopparne i öster, låg Hilda med slutna ögon, låtsande öfverlemna sig åt sömnen, som dock flydde hennes ögonlock; under det modren, lutad öfver hennes säng, med täårdränkta blickar Betraktade sin älskling, den enda skatt hon bergat undan sin lyckas skeppsbrott... Tluru gerna skulle icke den unga flickan velat kasta sina armar kring modrens hals, trycka henne till sitt hjerta och kräfvasin bördsrätt till förtroende såväl som kärlek — men hon vågade ej, och blicken ur det döende modersögat var den första som talade ett språk, hvari tungan äfven då vägrade att taga del. Stolthet och envishet störtade fru von Turne i olycka, kanske långt mer än kärleken. Stoltheten var hennes dotters mödernearf — och i förening med armodet blir denna känsla en Nessusklädnad, som bränner