Andra kammaren. Riksbankssedlarnes tvångskurs. I utlåtandet JM 2 har konstitutionsutskottet, på grund af en utaf hr Wallenberg väckt motion, föreslagit den förändring af 72 8 R. F., att följande! punkter: Riksdagen allena eger rätt att genom banken utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, efter deras lydelse, af banken med silfver inlösas — skulle utbytas mot: Riksbankens sedlar skola vid anfordran, efter deras lydelse, 2 riksbanken inlösas... Med anledning af detta förslag uppstod en diskussion, som sysselsatte kammaren under hela sammanträdet. Frih. Koskull erhöll först ordet och uttalade den mening, att ändring af 72 R. F. ej skulle föra till det åsyftade ändamålet eller att vara första steget till en förändring i privatbankernas ställning. Denna åtgärd bör föregås af tvenne andra, nemligen att nya oktrojer ej må beviljas åt några privatbanker, hvilka dessutom skulle åläggas en starkare kontroll, och att nya lagar skulle stiftas såväl för riksbanken som privatbankerna, så att de komme i närmare samband med hvarandra. Först sedan detta skett vore det tid att ändra 72 S. Dessutom brådskar ej med en dylik åtgärd, då privatbankernas oktrojer tilländalöpa först efter 8 år och under denna tid hafva de tillfälle att bereda sig På hvad som komma skall. Men under denna tid kan man ej fråntaga privatbankerna den dem tillförsäkrade rättigheten att inlösa sina sedlar med riksbankens. Tal. hade hört det påståendet, att i intet annat lanå funnes ett stadgande, som tilläte att invex)a privatbankssedlar med andra sedlar. Detta. vore tvifvelsutan sannt, men så funnes icke heller utomlands en bank sådan som riksbanken. Om emellertid riedagen nu skulle bifalla utskottets förslag, hvilka skulle följderna deraf bli, frågade tal. Först och främst skulle, förmenade han, bankens sedlar förlora i värde. Denna förlust kunde väl icke på förhand bestämmas, men skulle ingalunda bli obetydlig. Med den ringa silfvertillgång, som för närvarande finnes i banken, skulle det dessutom bli ganska brydsamt för banken att kunna tillfredsställa de många, som säkerligen skulle komma att tilltvinga sig silfver. Under tiden hade emellertid privatbankerna rätt att inlösa sina sedlar med riksbankens, hvarigenom en förhatlig olikhet skulle uppstå mellan erskilda personer och dessa banker. Tal. yrkade derföre afslag, Hr Witt fann det vådligt och obetänksamt att i närvarande stund vidtaga den föreslagna förändringen, emedan det man föreslagit att utesluta vore riksbankens enda skydd mot privatbanksintresset. Genom privatbankernas inrättande hade man i sjelfva verket åsyftat och vunnit att alla sedlar, äfven privatbankernas, gälla såsom mynt och detta blir fallet så länge privatbanker finnas. Nu har man påstått, att den) erna äro lika med andra industrigrenar och att de borde vara fria som de. Detta vore icke sannt. De öfriga industrigrenarne afse att öka landets produkt, men bankerna hafva blott till uppgift att producera skuldsedlar, Verkan af dem består deri, att de 8å småningom flytta kapitalerna från allmänheten till bankerna eller de enskilda personer, som ega dem. Derföre innebär ursprungligen 72 8 ett helsosamft stadgande, som medförde den 1 ckliga verkan att vinston af bankrörelsen kom hela landet tillgodg, Man bör återgå till denna ståndpunkt, på hvilken alla privatbanker mäste upphöra — ;n åtgärd så mycket mera önskvärd, som den fatige i alla fall icke kan hafva någon nytta af privatbankerna, emedan han icke eger några kapitaer att sätta in i desamma. Man har visserligen försökt att få privatbanks;edlarne gällande såsom mynt i riket, genom att, öreslå det de skulle mottagas i uppbörden. Detta har dock dess bättre misslyckats. Nu vill mar ;mellertid försöka komma till samma mål, fastän vå en annan väg, Petta kan naturligtvis icke ara? till förmån för riksbanken utan endast för orivatbankorna. Devtill kom, enligt talarens tanke, den omstian icheten, att nu eger riksdagen ensam beshita i rågan, men om förändringen vidtages, så skulle len erhålla natur af civiliag, hvilken stiftas af onung och riksdag gemensamt. — Derewnot ville al ansluta sig till hr Dicksons reser gation, att iksbankens sedlar skola vid anfordran, efter deas lydelse, af banken inlösas. Ur von Troil bad kammarens ledamöter nog änka sig, innan de förkastade ett förslag, som re så vigtigt och så riktigt, och öfver hvars anagande först skulle beslutas vid 1870 års riksag, om det au förklarades hvilande. Det ifröavarande städgandet i 72 Y funnes, såsom redan Nifvit anmärkt, icke i någon annan grundlag än