Aftonbladet – 20 april 1868, sida 2

—— han var öfverste också, men baron är mer, ser du, — han ville gifta bort henne med sin systerson, ryttmästare Stjernkors på husarerna. Se det var annat till karl! stilla och ordentlig, fin och putsad som fröken sjelf. I stället för att fara omkring lik ett urväder, rumla och lefva vildt med de andra officerarne på orten, satt han i salongen stilla som en droppe; än spelte han schack med gamle baron, än läste han högt för fruntimmerna eller sydde tapisserisöm i båge. Ändå tyckte inte fröken om honom. Jag tror hon stötte sig allramest på broderierna, för när jag berömde honom — och jag kunde inte annat — då skrattade hon alltid och sade: ja, min kära Adolfina, kusin Anton har alla möjliga meriter; men du glömmer den förnämsta; tänk hvad han är snäll att sy! så skrattade hon om igen och gick till fönstret för att få se sig mätt på den vackre adjutanten, som gick på post utanför och kastade sina ömma blickar uppåt högra flygeln der vi bodde, fröken och jag. .— Men sitt då ned, för all del kära Fredrika! inte behöfver du växa... Hvafalls? se så! gör dig inte så brådtom, Norling kommer strax. Du ville ju tala vid honom pm dina kängor? Tackar så mycket! En liten stund till kan jag väl dröja. Nå,hur gick det med din fröken ?v Det gick som det gick. Fru Norling runkade på hufvudet. Det kunde inte gå annorledes. Varningar fick hon till höger och venster, men det var stört omöjligt... Hm! jag säger väl det: för alla de gånger salig friherrinnan kallade sig in till sig i ule förmaket, då fröken var borta; bade on ock salig baron lofvade mig med hand och mun att de skulle göra min lycka om jag bara kunde öfvertala henne att inte bry sig om löjtnanten, Och der satt salig ryttmä