Aftonbladet – 20 april 1868, sida 2

eftersom hon sagt ifrån att hon inte kunde bli lycklig med någon annan. Nå hvart tog ryttmästaren vägen? Jo, han reste ut i krig, ända bort i Europien, och lät hugga ihjäl sig af storturken eller ryssen, hvem vet nu hvar. Ingen har sedermera sport om han lefver eller är död, Han ville väl visa henne att han hade mod i bröstet, så späd och qvinlig han såg ut... Slåss med turken, se det göra inga käringar efter! Nå men hvem fick ärfva de gamla? Arfvet skall stå i tjugu år för ryttmästarens räkning, men om ingenting hörts af honom under den tiden, kommer det att tillfalla, aflägsna slägtingar på barons sida. Å. det inte tjugu år sedan än? Åh nej, lagom heller! Jag har inte varit gift mer än femton... Det går vackert an det. Fröken gifte sig tre år före mig; således är det sjutton år och sju månader sedan det gamla herrskapet dog. Men blef hon då så olycklig i sitt gifte? sporde fröken Fredrika deltagande. — Ingen intresserar sig lifligare för giftermål och olyckliga älskande än gamla fröknar. ; Jo, det vet jag visst att hon blef. Tjugutusen hade hon i arf efter föräldrarne, dem lät han dansa på ett par år. Han for till Stockholm och lefde herrans glada dagar och lät hustrun sitta der ensam på ett eländigt boställe, långt för pocker i våld, borta i en skog. Lyckan, som är med alla ök, bjelpte honom ock, så att han blef befordrad till kapten någorlunda ung, men fast-han då fick landtbruk att sköta, såg hon aldrig till honom i hemmet oftare än han behöfde pengar. Elak var han egentligen icke, men lättsinnig; han kugge ta det sista som fanns i huset och sätta PT ett kort eller dricka upp med sina lustiga bröder.