Aftonbladet – 18 april 1868, sida 3

AL IV ptEISULCe 0 98 Ne Lölnand ätta af en buljong, kokt på 5 skålpund tt. I denna buljong fanns icke immer änt gst 2 proceit af Löttets näringsämnen, och ledes åt hela familjen sig mätt på — Yio:dels skålpund kött. Ni gör följaktligen ingen in dragning på kosten, om ni nu ger hyarje familjemedlem 2100:dels skålpund blodig rostbiff och låter dem dricka vatten på tills de bli mätta. Ilvad säger ni om en sådan besparing? IHvad åter Liebigs köttextrakt beträffar, professor Almen, att om inan förr aldrig så stor qvantitet af extraktet kan t dock aldrig ensamt nära organismen så I som ett enda skålpund kött. Det ärnedslående för alla resenärer, som hoppades ha funnit en länge saknad proviantartikel, och ör alla som i sommar tänkte slå sig ned d hafskusten och lefva på några skålpund Liebigs extrakt under den vackra årstiden. Riksdagens vigtigaste företeelse under veckan har varit frågan om tvångskursers borttagande. Tvångskursen! hvad är det för en kurs? frågar helt säkert mången läsarinna g sjelf, och det är icke att undra på, ty i ulmänhet sysselsätta sig våra damer icke ed att studera grundlagen. Ja, man kan an tryggt påstå att knappast 10:del af enska folket vet hvad denna tvångskurs vill säga, och likväl passerar den dagligen senom våra händer. När ni håller en riksbankssedel i er hand, så trorj ni kanske att den är blott en papperslapp, hvarpå en ansning på motsvarande klingande valuta är ven. Fullkomligt misstag! Tvångskurger att detta papper gäller som mynt; är icke blott ett löfte om ett visst bei silfver, den är myntet sjelf. En så g paragraf är ej värd att stå r i ett så vördnadsvärdt sällskap som våra rrundlagsparagrafer i allmänhet, och det tyckte också första kammaren. ) Jag vet af gammalt att ni inte gerna lyssnar till riksdagsfrågor och derför är det bäst att lemna kamrarne för att göra en promenad i fria luften. Gå vi till Carl XII:s torg så träffa vi den fina verlden, som är ute för att motionera sig mellan de kolossala stenhögar man staplat-upp för den blifvande vattenafledningstrumman. Men se! der släpar man en krona i stoftet. Man har satt yxan till roten på ett träd och nu ligger det der med sin krona i gruset. Ett stycke längre bort i samma alle hålla ett tjugatal stojande pojkar i repet, hvarmed ett annat träd drages omkull. Ett tredje träd står med blottade rötter och yxan biter djupt i dess fot. Öfverallt mötes ögat af denna fö störelsens bild. Orsaken är att en svår sjukdom härjat i lindarnes och kastaniernas familj och en mängd träd hafva med döden afgatt. De flesta af de hädangångne voro i sin bästa ålder och detta gör sorgen så mycket bittrare. När yxan ger sitt sista hugg och trädet faller brakande ned, så är det som om ännu en lifsgnista fanns qvar och grenarne sucka öfver att behöfva lemna ett lif och en plats der de sett och hört så mycket. Det är skada att icke de stackars träden gifvit ut sina memoirer innan sin hädanfärd, de skulle bestämdt ha haft mänga intressanta saker att förtälja. Den höga linden skulle ha talat om en vigtig diplomatisk hemlighet, som ett par höga herrar diskuterat under dess skugga, och den gamla kastanien skulle ha berättat om små kärlekshistorier med det allra pikantaste innehåll. Det hade varit ämnen nog till den rikaste romanlitteratur. Innan vi lemna torget så låt oss uttala en from önskan, att vederbörande måtte (om möjligt är) sätta något försigkomna träd i de dödas ställe, och icke, som hittills varit brukligt, små späda telningar, hvilka mera likna qvistar än träd. Icke kan man begära, att man här liksom i Paris skall plantera träd så höga som ett fyra våningars hus, ty det kostar för mycket; men att få träd med en redan utvecklad krona torde dock vara en önskan som är möjlig att uppfylla. Ännu en tanke tränger sig påtoss medan vi stå här midt bland de lekande barnen, som tumla om på torget i muntert glam. Det är tanken på de barn som icke hafva några jerntunnband eller guttaperchabollar att leka med. Några medlemmar af skyddsföreningen hafva i tidningarne uppmanat de ittre lottade inom Jakobs och Johannis amlingar att bidraga till upprättande af en barnkrubba, der församlingens små fattiga barn kunna få skydd, då mödrarne om dagen äro ute på arbete. Då jag läste denna uppmaning, återupplifvades ett gammalt minne. Det var en dag, då jag flanerade på en af de yttre boulevarderna i den stora verldsstaden vid Seinen. Ofvanför en port stod att läsa: Creche de S:t Jean. Jag gick in i huset och blef emottagen af en äldre qvinna, som förde mig in i en stor sal. Aldrig glömmer jag den synen jag der såg. Invid väggarne hängde vaggor på sina ställningar och på de rena kuddarne hvilade små ufvuden, som annars måhända skulle hvilat å ett smutsigt golf, om icke detta gästfria barnhem tagit dem upp i sin famn. Midt uti salen stod ett lågt bord och rundt omkring bordet löpte en bänk med afdelade atser. Der satt en hel skara af minderiga barn med leende änsigten. Bordet var fullt af leksaker och glädjen var stor, men dock icke störande för de systrar och bröder som slumrade i vaggorna. Detta barnhem var just en sådan krubba, som man nu vill uppläta, blott man får medel dertill, och minnet deraf manar mig att bedja er söka upp någon liten gåfva åt de små och sända den antingen till fru Clara May n:r 2 Wahrendorffsgatan, fru Amelie Tottie n:r 19 Stora Trädgårdsgatan, eller till hrr Björklunds söners specerihandel n:r 20 Regeringsgatan. För dem som gerna lyssna till litet prat om teatern har jag denna gång icke stort nytt att berätta. Hr Svenssons afskedsrecett var besökt så långt utrymmet medgaf, och publiken tog ett hjertligt farväl af den omtyckte skådespelaren, som skördade både inropningar och en lagerkrans. Men om vi icke misstaga oss kommer publiken att få återse hr Svensson helt snart igen, och sedan vidare till terminens slut. Denna sed, att ställa till en afskedsrecett och sedan fortfara att uppträda en tid, förefaller oss rdeles komisk. Tänk om det skulle gå till på samma sätt i det alldagliga lifvet! Hvad ulle ni väl säga, om sedan ni sagt ett ertligt och ömt farväl åt en vän, som vill alltid lemna er, denne straxt derpå återvänder och börjar språka med er som om ingenting passerat? Fröken Lindqvist lockar falla hus till dramatiska toatorn-hvarje qväll man ger Blommor i drifbänk.. Den unga artisten visar i Erikas roll, att hon verkligen kan intria de stora löften hon vid sitt första uppträdande gaf åt hvarje vän af ett naturligt och själfullt spel. En nyhet som låter vänta på sig är Gounods opera Romeo och Julia. Men vi hoppas dock få skåda det älskande paret någon afton under vårens lopp. På dramatiska teatern skall snart uppföras en ny komedi, Ungt folk af Layd. Pjesen är redan några är gammal och hör till den bättre franska repertoiren. Södra teatern bjuder äfven snart på en nyhet, en folkkomedi med titel Stadsbor och tandtfolk. Stycket är en bearbetning från tvskan af Frans Hodell, den outtröttlige.