Aftonbladet – 18 april 1868, sida 2

ken. Inte modernt — det skall hon säga mig som bara varit i förnäma hus, ända sen jag blef född till verlden. Inte modernt?.. Hvad har hon sett för moderniteter? om jag får göra mig näsvis och fråga... J0, a du! hon är allt mycket med i stora verlden. I förgårs hade hon varit och hjelpt till hos grosshandlar Lunds som hade stor supå för öfver sexti personer. Grosshandlar Lunds, kantänkal uppreade fru Norling ironiskt. Likasom man inte kände dem sedan den tiden då han hade kryddboden här nere i hörnet. För ett par år sen blef han riddare — nå han hade inte tjenat och krumsebugserat så lite. I flera herrans år hade han delat ut kläder och matat fattighjonpen på alla kungliga namnsdagar, men kommer det någon behöfvande dessemellan, då haglar det ovett om öronen — som sagdt var, han fick sin trissa att förnöja sig med och sedan dugde det inte att stå bakom disken längre; han skulle bli grossör, gubevars! fast Norling säger att han inte har annat än svafvelstickor att grossa med. Inte heller kunna de betala sina räkingar till Norling förrän både ett och två år efter tiden. ÅAndå sätta de näsan i vädret och vilja vara he ap, hela kodiljen, från herrn till minsta pojken som nyss lärt sig gå, och när frun möter mig i kyrkan eller på torget känner hon visst inte mig, tycker någon det! Men jag känner henne rätt : hon har inte varit annat än jungfru, och tjente som köksa hos apotekarns på Ugglan, samma år Norling och jag blefvo gifta. Hon må ha varit hvad som helst, nog lefva de stort numera,, invände fröken, som hyste en viss beundrande vördnad för herrskapet Lund. Ja, man lefver, och den som längst lefver får betala. .