vår herre och den si cke tala om allt hvad jag skulle få höra af min egen cubbe och flickorna. Nej tack vackert, du följer helt beskedligt hem med mig. Pastoratet är väl inte stort, det må gud veta, men räcker det till för åtta sö blir väl inte den nionde utan — Min goda, älskade tant, anse mig icke otacksam, om jag vägrar att emottaga ert ädelmodiga anbud. Hvad för slag? Hvad är det jag hör?, Hos er kan jag ju icke gagna? Skulle ni, min tant, vid mina år föredragit ett onyttigt lif hellve än att sjelf söka förvärfva oberoende. Underliga flicka, man kommer aldrig ur fläcken med henne, mumlade den gamla frun, halft mellan tänderna; högt fortfor hon: men du vet inte hur många obehagligheter du utsätter dig för, och från hvilka du vore befriad i vårt enkla, lugna hem. Stackars barn det blir ingen dans på rosor, må du tro. Flickan log vemodigt: Hittills hafva flera törnen än rosor vuxit på min bana, yttrade hon långsamt och talande nästan till sig sjelf, — icke heller har jag någon anledning att göra mig illusioner i afseende på framtiden. En verkningskrets lämpad efter min förmåga är allt hvad jag söker och hvad jag hoppas att finna. Du skulle komma att föra ett onyttigt lif i vårt hus! upprepade den gamla frun ifrigt och öfvertalande. -— Långt derifrån! du kunde ju hjelpa mig och flickorna, än i hushållet, än med väfnad och spånad. Ack, min goda tant, jag skulle ju då åsidesätta min mors önskningar, samt helt och hållet nedlägga de kunskaper som kostade henne så mycken möda, så många uppoffringar att förskaffa mig. : (Forts. följer.) ga döda, för at!