BLANDADE ÄMNET, En björnhistoria. Dziennik Warszawski berättar följande historia om en tam björn: I ett kloster i Podolien hölls en ien dervarande skog såsom unge fångad björn. Djuret var mycket tillförlitligt och läraktigt och uppväxte vid den goda klosterkosten och detta Jata lif rätt vackert och kraftfullt. Födan skulle äfven framdeles medgifvas honom; men det lata lifvet var de fromma fäderna en fasa, och man påfann derföre att sysselsätta nalle likmätigt hans individualitet och tilldela honom en roll. Björnens läraktighet lofvade god framgång. Nu var vattenbärandet från den i en temligen aflägsen vrå belägna brunnen till köket och till tvättstugan, som liktidigt begagnades till bryggbus, det tyngsta arbetet och för brodern kocken och bröderna bryggoch köksbiträdena en verklig f Nalle blef utkorad att ifrån nu förestå denna vigtiga post. Derföre hängdes ett ok med två ämbaren på hans rygg, och den nödiga undervisningen meddelades honom. Snart hade han lärt sig saken, och nalle bar nu regelmässigt vatten från brunnen i ett stort fat, tills detta var fullt. Då lade han sig att sofva. Blef också den stora tvättkittelns användbarhet såsom sådan sällan nog tagen i anspråk, så blef den deremottill beredande af den egendomliga, mycket drickbara brygden ofta nog begagnad, och det stora vattenfatet tog nalles tjenst, som af vidträfrande bröder i fullt mått erkändes och uppskattades, tillräckligt nog i anspråk. Björnen fullgjorde snart de honom uppdragna åligganden med en samvetsgrannhet; att hvarje uppsigt blef onödig. Ian förtjente i verkligheten sitt bröd surt nog. Så gick saken hela långa tiden mycket bra, tills han, till följd af några närgångna friheter, hvilka några af hans fromma vänner tilläto sig, blef oense med dem. En dag hade han enligt sin mening redan burit fram en tillräcklig mängd af vatten. Men fatet ville, trots detta, emellertid icke fylla sig. Han bar och bar, men fortfarande utan framgång. Vattnet i fatet ville icke stiga. Detta gjorde vår nalle misstrogen, och då hans fortsatta sträfvanden ingenting hjelpte, ställde han sig bakom dörren på lur. Så snart nalle är väl utom dörren, framspringa skrattande några unga munkar, öppna raskt kranen, för att bringa detta danaid-fat till dess gamla nivå, och sålunda bedraga den trogne vattendragaren på frukterna af hans tunga möda. Men härmed var björnen ingalunda tillfreds, hvilken, plötsligt instickande sin bruna nos genom dörren, ganska väl begrep det skälmstycke, som man spelade honom. Utstötande ett rasande brummande, slungade han det tjocka bokoket, hvilket tjente honom som vattenbärare, med fruktansvärd kraft midt ibland fen lustiga skaran, som förskräckt genast tog till benen. Förskräckligt brummande af vrede, förföljde nalle sina plågoandar, hvilka likväl lyckligt räddade sig och tillspurrade dörren; då de skyldige hade undgått honom, rusade han igenom klostret, sökande ett nytt föremål för sin hämnd. TI vild hast sökte alla att rädda sig för det rasande djuret och förbarrikaderade sig formligen i byggnaden. Man försökte nu med mycken möda och med de ömmaste smeknamn att bringa nalle på fredligare tankar. Men förgäfves. Behöfde hans naturliga, länge återhållna vildhet ett utbrott, höll han samtliga munkarne för medskyldige eller fruktade han slutligen för ett hårdt straff? — Ingenting kunde mildra honom. Slutligen, sedan han länge nog hude rasat omkring, drog han sig tillbaka till vedgården, klättrade upp på en vedhög och satte sig der i fö svarstillstånd. Man aktade sig emellertid att angripa honom och lemnade honom lugn sittande i sitt näste. Men hvad alla smeknamn icke förmådde, det utverkade hungern. Då magen började att knorra alltför argt, kröp han till korset, steg beskedligt ned, lät lugnt fånga sig och pålägga sig kedjan. — En dröm. Vicepresidenten i franska lagstiftande kåren, baron Jerome David, har varit officer och han har till utgifvaren af Biografier öfver deputerade i lagstiftande kåren lemnat följande meddelande från sitt förflutna soldatlif: Under sin vistelse vid Saint-Cyr var David med såsom vittne till en duell mellan två af sina afgångskamrater, Lambert och Poirte. Den senare erhöll ett värjstyng och fördes till sjukhuset, der David infann sig hvarje dag för att se om honom. En morgon var Poir6e mycket orolig, han gjorde David besynnerliga frågor och slutade med att erkänna att hans upprörda tillstånd härledde sig af en obehaglig dröm. Jag drömde, att vi stodo på stranden af en lod, jag erhöll en kula i pannan tätt ofvanför jgat och du höll mig i dina armar, jag led myeket och kände att jag skulle dö, jag anbefalide min hustru och mina barn i din vård — och så raknade jag. Min vän, du har feber, svarade David leende, mgna dig, du ligger i din säng, du är icke gift och har ingen kula ofvanför ögat; det är bara en lröm;7 tänk icke på det der vidare om du vill oli frisk snart. Det är besynnerligt, mumlade Poir6e, jag har udrig trott Då drömmar, jag tror inte på den här eller, men emellertid gör den mig oro. Det var tio år efteråt. Franska armen hade andstigit på Krim; Saint-Cyr-kamraterna hade förorat hvarandra ur sigte. David, ordonnans-officer id prins Napoleons division, erhöll order att söka eda på ett vadställe i Alma-floden. För att hinira Ryssarne från att taga honom till fånga unlerstöddes rekognosceringen af ett kompani volRR